Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Prodigy gör comeback i försvarsposition

/
  • TILLBAKA. Prodigy är tillbaka, efter att förra skivan inte blev den framgång som de hade hoppats på. ”Prodigy har aldrig handlat om att bryta ny mark. På den förra skivan gjorde vi det, men nu ville vi hitta tillbaka till det som är Prodigy, vi ville tillbaka till energin”, säger Liam Howlett.

De är ravegenerationens svar på AC/DC och har sålt 17 miljoner skivor. Men när Prodigys förra platta floppade tog ryktena om en splittring fart. Nu är de tillbaka – albumet är nytt, men hungern densamma.

Annons

Det är uppenbart att grabbarna – förlåt herrarna – i Prodigy är medvetna om vad som står på spel. Bandets senaste album, ”Always outnumbered, never outgunned” funkade varken hos fansen eller kritikerna. Nu vill de visa att ryktena om splittring var falska och att de fortfarande hör hemma på de riktigt stora scenerna.

Utan att frågan har ställts kastar sig låtskrivaren Liam Howlett ut i ett smått förvirrat försvarstal för den nya skivan.

– Prodigy har aldrig handlat om att bryta ny mark. På den förra skivan gjorde vi det, men nu ville vi hitta tillbaka till det som är Prodigy, vi ville tillbaka till energin, säger han.

Till stora delar låter plattan som bandets tidigare succéer ”Fat of the land” och ”Music for a jilted generation”. Skillnaden är att beatsen ofta är rakare och att mer utrymme än vanligt ges åt melodier. Flera spår på skivan närmar sig rockgenren. På ”Run with the wolves” har bandet släppt in Foo Fighters frontman Dave Grohl, som lägger ett mer än lovligt stöddigt trumspår rakt igenom låten.

– Ett sound är något som alla traditionella band letar efter. Att som elektroniskt band lyckas hitta ett sound tycker jag är en väldigt stor sak. Det är något vi arbetar hårt med och är stolta över. Vi låter som Prodigy, för vi är Prodigy. Om något annat band låter som Prodigy – då har de problem, säger Keith Flint.

Även om det har gått fem år sedan den förra plattan och tolv år sedan bandets senaste stora framgång säger de att nya ”Invaders must die” gick fort att skriva.

– Jag och Keith var ovänner. Vi pratade inte med varandra på över ett år. Men när det där lugnade ner sig och vi började arbeta gick det fort. Vi klarade av allt viktigt arbete på sex-sju månader. Allt lossnade när jag skrev ”Warriors dance”. Vi kände direkt att den låten hade det vi letade efter, säger Liam Howlett.

Även om Prodigys musik brukar märkas med dansstämpeln säger bandet att de lagt mer tid på att skriva låtar än att trixa med beats och basgångar. Med 17 miljoner skivor är förväntningarna på vad Prodigy ska vara och hur de ska låta omöjliga att bortse ifrån. Men bandet har lärt sig att leva med det.

– Vi tänker inte på hur andra vill att vi ska låta. Man kan inte göra musik för andra. Det här är vad vi går igång på, säger bandets mc Keith ”Maxim” Palmer.

”Fat of the land” från 1997 gick rakt in som etta på albumlistan i USA och noterades 1999 i Guinness rekordbok som den snabbast säljande skivan någonsin i Storbritannien. Vad förväntar sig Prodigy själva av sin nya skiva?

Keith Flint svarar snabbt:

– Allt. Vi får aldrig nog.

Mer läsning

Annons