Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Promoe har full koll på sin energi

/
  • Seg som en guru. På scenen är Promoe lika seg som en indisk guru, skriver Arbetarbladets recensent Vera Sjunnesson.

Annons

Promoe höjer ett glas med vad som ser ut att vara koncentrerad citronsaft. ”Så jävla coolt, så jävla coolt”, stönar en packad tjej bakom mig. ”Citronsaft och ingefära”, förklarar Promoe i mellansnacket. Visst.

För en liten men intensiv publik med en genomsnittsålder på 17 år inleder Promoe med ”Long distance runner”. Han rappar ”no eggs, no meat, just meditation and peace” och placerar ut häcklöpningshindret för resten av spelningen.

Jag köper att Promoe är en långdistanslöpare. I stort sett alla låtar har ett monotont och hårt beat. Han verkar ha full koll på sina energireserver. På scenen är han lika seg som en indisk guru och lika energisk som ett förvuxet troll (se det långa skägget). Jag gick på spelningen beredd att behöva möta Svennebananmannen, men blev överraskad. Om det fanns svennebanankänsla på Slickcity den här torsdagskvällen var det knappast på Promoes sida av kravallstaketen. Promoes rap är riktigt hygglig. Låtar som ”These walls don’t lie” och ”Bandit queen” är mer övertygande live än på skiva. Han kör till stor del gammalt material, vilket får mig att tro att han vill tvätta bort svennebananen. Den här mannen bör undvika tjatiga ramsor och rim. Om han gör det kan jag tänka mig att ta in raptexterna om vårt mögliga samhälle.

Varför han gick över till att rappa på svenska verkar jag vara ensam om att undra. Diggar hårdast gör Slickcity till senaste svenska låtarna ”Mammas gata” och ”Dekadansen”. ”The building” går i och för sig också hem.

Nummer två som Promoe ska ha en eloge för är kontakten med publiken. Jag hade sett framför mig något robotaktigt eftersom beatsen är så mekaniska. Fel. Bakom skägget döljer sig faktiskt en viss värme. Om det brast i kommunikationen någonstans kom det inte från Promoes håll. Efter tio minuters vistelse på Slickcity hade mina fötter spetsats av sylvassa stilettklackar och jag hade tappat andan. En rolig bonus var killarna i publiken som såg ut som Promoekopior (kortare dreadlocks i skägget bara).

Mer läsning

Annons