Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ramsby var lika cool som vanligt

/
  • Anderssonskans Kalle-kis. ”Att se henne på Spegeln krossade inte min bild av henne som en av landets bästa sångerskor och coolaste artister”, skriver På Gångs skribent om Nina Ramsby.

Annons

Bilderna av Nina Ramsby är svåra att få ihop. Från starttiden med Salt, via skivorna ”Visorna” och ”Jazzen” till det här samarbetet med Ludvig Berghe, där hon har skrivit egna, vardagligt naivistiska texter till dennes musik. Under arrangemanget Perfect Harmony är de dock bara en duo.

Nej, bilderna av Nina Ramsby går inte att få ihop, rent musikaliskt, och att se henne live breddar bara intrycket; den oerhört fina stämman kombineras med en scenpersona som för tankarna till en Anderssonskans Kalle-kis med gedigen stockholmska, som spelar ”dängor”.

Jag upptäckte Nina Ramsby på allvar först när hon spelade in en av mina favoritlåtar, ”Med ögon känsliga för grönt”. Att se henne på Spegeln krossade inte min bild av henne som en av landets bästa sångerskor och coolaste artister. Ludvig Berghes musikaliska virtuositet lämnar heller inte någon besviken.

Ärligt talat gick jag på Perfect Harmony – ett lovvärt jämställdhetsprojekt, men som presenteras lite väl präktigt – bara för Ramsbys skull, men jag var även nyfiken på den hypade duon Midaircondo, bestående av Lisen Rylander och Lisa Nordström. Deras suggestiva, ”electroakustiska” musik fungerar inte live så som man hade kunnat hoppas. De pular med sina sladdar och datorer, i dunkelt sken, och bilderna som projiceras bakom dem är inte tillräckligt expressiva för att engagera (förutom snyggt stoff i solljus som fångas i rytmen).

Sist ut var Nordic Connect, som jag tyvärr inte hann se i sin helhet. Skickliga musiker, visst, men upplägget att inleda med Nina Ramsby och Ludvig Berghe skapade en känsla av att stjärnan hade lämnat byggnaden långt innan det sista bandet tog instrumenten i sina händer.

Mer läsning

Annons