Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Recension: Apocalyptica

/

Annons

När Jeff Buckleys version av Leonard Cohens finstämda ”Hallelujah” stilla klingar ut, intas scenen av tre finska cellister som tillsammans med trummisen Mikko Sirén ger gåshud ända in i själen. Det är kanske en aning för ljust ute fortfarande för att Apocalyptica helt och fullt ska komma till sin rätt, men det spelar ingen roll. Det enda som är viktigt är musiken och de vackra tonerna från tre cellos i total symbios och harmoni, ivrigt pådrivna av trummorna. Sedan gör sångaren Franky Perez entré och betar av ”I’m not Jesus” från 2007 års ”Worlds collide”, tätt följd av ”House of chains” från nyligen släppta ”Shadowmaker”. Det är så fascinerande att se hur precis allt som sker på scenen är i perfekt synk, i ett enda vackert samspel.

Det är något väldigt sensuellt med musiker som till fullo behärskar sitt instrument och det gör verkligen Perttu Kivilaakso, Eicca Toppinen och Paavo Lötjönen. Det är oerhört häftigt att se tempoväxlingarna när de går från intensitet till lugn, som när de sätter sig ner och spelar min absoluta favoritlåt ”Bittersweet” fast i en instrumental version. Då är det bara så magiskt att det inte går att hålla tårarna tillbaka. Och i just det ögonblicket finns ingenting annat i hela världen, det är bara de och jag. Och även om förtrollningen bryts lite när tempot åter höjs och de återgår till att headbanga samtidigt som varenda ton sitter som den ska, springa runt på scenen, spela bakom ryggen och kasta omkring sina instrument, så är dagens spelning totalt överväldigande. De är alla sanna rockstars och den starkast lysande stjärnan heter Perttu Kivilaakso. Och cello i händerna på Apocalyptica stavas Kärlek.

Mer läsning

Annons