Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Recension: Cooper är vid god kroppsvigör – men inte rösten

Annons

I över 40 års tid har svenskarna haft chansen att se Alice Cooper – både bandet och personen – på scen. Chansen att det finns folk i publiken som inte har sett honom tidigare är liten men ändå rimlig. Men alla som någon gång haft något sorts intresse i karln vet att det inte är en konsert som erbjuds utan en föreställning. Publikkontakten är minimal och har alltid varit det. Dessvärre har en överförfriskad familjefar helt missat det. Gång på gång vädjar han högt sitt missnöje för döva öron.

Men man behöver inte rabbla floskler för att ha publiken i sin hand. Alice vet det och behärskar konsten att trollbinda en publik till fullo ändå. Så långt, allt väl. Dessvärre är det gång på gång och mer än uppenbart varför legendaren inte fyller de stora hallarna själv. Publiken på plats är av det mest variera slaget och så även intresset. Hade spelningen ägt rum någon annan stans hade publiksiffran halverats och barnvagnarna minimerats.

Men tar man det hela för vad det är, en legends besök i en miljö, som faktiskt fungerar bättre än väntat, är det hela en intressant upplevelse. Ser man i stället det hela med kritiska ögon och börjar bryta ned den haltande showen i beståndsdelar är det inte längre en lika trivsam upplevelse.

Alice är vid synnerligen god kroppsvigör för sin ålder men rösten är det inte. Han har aldrig varit de stora rösternas man men i kväll är det extra knarrigt. Visst, man får inte glömma bort att karln är 67 år gammal. Samtidigt får inte Alice själv glömma bort att det finns folk som fortfarande har höga krav på hans konserter. Då hjälper det inte ens att det väloljade bandet med svenskbekantingen Ryan Roxie (gitarr) i spetsen är riktigt på tårna.

Uttjatade nummer som ”No more Mr. Nice Guy” och ”Billion dollar babies” låter stundtals nog så vitala medan ” I’ll bite your face off” är rent förskräcklig. Hur den kan få trängas med juveler som ”House of fire” och ”Poison” är omöjligt att begripa.

Än mer omöjligt att förstå är det plågsamma slutet där Doors, Jimi Hendrix, The Who och Beatles ska hyllas med covers, gravstenar och elände. Pliktskyldigt så att det förslår och för att höra mer engagerade versioner behöver man bara gå på valfri after beach.

LÄS OCKSÅ:

Nytt publikrekord i Furuviksparken – igen

TV: Eriks Alice Cooper-samling är värd 60 000

Frukt och grönt – så ser Alice Coopers nyttiga kravlista ut

LISTA: De låtarna spelar Alice Cooper på lördag

Mer läsning

Annons