Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Recension: Det är orättvist att förvänta sig så mycket – men Seinabo Sey tar inte ut svängarna

/

Annons

Seinabo Sey är ett av de finaste råmaterial vi har här i Sverige. Ibland får jag känslan av att hon bara råkat bli en av landets främsta sångerskor. Som att det vore en slump att hon vandrat från Halmstad, in på Fryshuset musiklinje, in i Magnus Lidehälls och Salem Al Fakirs studio och ut på internationella topplistor för att ikväll landa i en fullsatt Gevaliasal. Så ligger det naturligtvis inte till. Men det är bara de mest naturliga av artister som får mig att tänka på så vis.

Konserten börjar lugnt och Sey rör sig knappt på scen. Uppbackad av ett för kvällen magiskt ljus och tajt band behövs inte mer. Första toppen kommer genom tredje låten ”Poetic”. Sömlöst och obekymrat väver hon in strofer från idolen Lauryn Hills magnifika "Ex-factor” till fantastiskt resultat.

I mellansnacken ger hon oss storyn om obesvarad kärlek bakom "Poetic”, den personliga terapi-låten ”Still” och placerar på så sätt publiken direkt i hennes berättelse. Mot slutändan av just ”Still” röstspexar hon på ett sätt som få, om någon, i dagens svenska musiklandskap kan matcha.

Efter ”Sorry” och ”Ruin” kommer så genombrottssingeln ”Younger” och publiken jublar. Men inte ens här vill Seinabo Sey ta ut svängarna. Varken röst- eller rörelsemässigt. Efterföljande "Pretend”, kanske den starkaste av alla låtar i Seys katalog, fortsätter i samma spår. Låten bara skriker efter att förlösas i både vild dans och sprucken sång. Precis som på albumversionen. Den riktiga Aretha-känslan uteblir.

Det är först mot slutet konserten tar fart. Efter att publiken fått lyssna till Nina Simone förklara ordet frihet mullrar ”Hard time” igång. Låten med dess fantastiska trummor är den första där Seinabo Sey släpper sin egen röst och väsen utanför armlängds avstånd. Borta är de säkra korten från tidigare under konserten. I slutändan lämnar jag Gävle konserthus utan riktig tillfredställelse. Det må vara orättvist att förvänta sig så mycket av Sey, hon har trots allt bara släppt en skiva, men hon har hittills inte gjort något som sänker mina förväntningar på vad hon ska att åstadkomma de närmsta åren. Bara hon vågar släppa loss finns inga begränsningar.

Mer läsning

Annons