Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

RECENSION: Förtrollat med Kite i Sandviken

/

När Kite lirade i Gasklockan i maj förra året hade de gigantiskt spelrum och breda marginaler. Därför är det svårt att veta vad man ska förvänta sig när de ska spela i Sandviken. Funkar episk synthpop verkligen med så låg takhöjd som i konsthallen?
Mycket riktigt är ljusshowen inte lika grandios som vi är van vid att se den och inga rödgröna laserstrålar klyver det kompakta mörkret i takt till musiken den här gången.

Annons

Men det fascinerande är att Kite på konsthallen inte bara fyller upp det tomrummet, snarare dominerar synthduon varenda vrå av lokalen även denna gång.

Den ölminglande och avspända känslan är som bortblåst när Christian Berg sätter fingrarna mot den fyrdubbla uppsättningen av synthar. Och Nicklas Stenemo imponerar genast med sin hesa röst i ”Closing my heart”. I kombination med hans totala närvaro borde han göra de flesta konkurrenter avundsjuka.

Och med melankoliska men dansanta ”Up for life” trollbinder Kite publiken fullständigt. Trots ett minimalistiskt mellansnack vet publiken vad de ska göra när de hör klassikern ”The Rhythm”. De behöver inga instruktioner och vet när händerna ska vara i luften och när händerna inte ska vara det.

Framförallt är Kite i konsthallen en stilsäker spelning utan utfyllnad. Helt enligt samma filosofi som duon har, det vill säga att fylla sina EP:s med hits och elektroniskt djup istället för att släppa fullängdsalbum med ljumma mittenpartier.

Därför hinner man aldrig känna av den nästan obligatoriska svackan som drabbar längre spelningar.

Plötsligt är det slut när man bara vill ha mer. Det är också då det som artist är som mest frestande att bara fortsätta spela och ge efter för trycket. Men det strama extranumret känns som ett barmhärtigt sätt att ta avsked på för att inte publiken ska hinna få för stor separationsångest efter en förtrollad spelning.

Mer läsning

Annons