Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Recension: Hammerfall

/

Nya trummisen David Wallins skänker nytt liv åt den svenska heavy-metal giganten.

Annons

Det fanns en gång en tid då jag var gruvligt less på Hammerfall. Inte direkt på musiken i sig utan på att deras konserter bara blev sämre och sämre för att till slut bli riktigt dåliga. Det uppehåll som bandet tog under 2013 kunde inte ha kommit lägligare. För nu, när Hammerfall tidigare i somras lirade på Sweden Rock Festival förändrades allt som i ett trollslag. Eller snarare taktslag. Utan den forne trummisen Anders Johanssons slapphänta lir framstår Hammerfall plötsligt som ett oerhört vitalt och roligt band igen.

Tack vare nyförvärvet David Wallins (Pain) klanderfria insats bakom trummorna är jag till och med beredd på att förlåta dem för de senaste tolv årens totala förfall. Att hans taktfasta lir och efterlängtade dubbeltramp – äntligen ordentligt dubbeltramp under en Hammerfallkonsert igen! – ser bandet betydligt mer avslappnat och tillfreds ut. Inte undra på heller, är man perfektionister som sångaren Jocke Cans och gitarristen Oscar Dronjak vill man givetvis att musiken ska låta så lika på skiva som på scen som möjligt. Något som tyvärr banar väg för oerhörda mängder körpålägg. En dag som denna kan jag dock ha överseende med det. I synnerhet då låtskörden är i det starkare slaget. Tillsammans med nyare nummer som inledande ”Hector’s hymn” och ”Live life loud” från fjolårsplattan ”(r)Evolution” och gamla klassiker från debuten är setet snudd på hitbetonat. Tacksamt för så väl band som lyssnare. Visst är även responsen avsevärt mycket bättre nu än senast de spelade på Getaway Rock Festival. Den skyhöga allsången i ”Let the hammer fall” bevisar det med all tydlighet.

Mer läsning

Annons