Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

RECENSION: Let the Good times roll- A tribute to the Rat Pack

/

Annons

I ett azurblått strålkastarsken dirigerar Jan Radesjö Sandvikens Symfoniorkester. Inledningslåten är "Let the good times roll" och då glider tre stiliga herrar in i svarta kostymer, vita skjortor och flugor. Litet publikfrieri med hockeysnack inför returmötet men sedan tar förstås musikaliteten överhanden och detta med råge. "Once in a lifetime" görs på ett fullständigt övertygande sätt där stråksektionen bildar en fullkomlig skog av kristallklart välljud. Karl Dyall berättar om sitt SM i dansfreestyle 1986 och på den vägen är det.

Sedan exekverar han "All of me" på det där skönt slängiga sättet som originalartisterna till kvällens kopior gjorde till en skön konstform. Då menar jag trion Sammy Davis Jr, Frank Sinatra och Dean Martin som var den hårda kärnan. Bredvid scenens harpa står en drinkvagn med ädelt bronsfärgade drycker,en rolig blinkning åt "Rat Packs" beryktade dryckesvanor. Sången "I got to be me" känns ständigt aktuell med sin öppna och frihetsälskande lyrik. Det första potpurriet innehåller gamla godingar som "New York,New York" och "Come fly with me". Rennie Mirro har en mycket stark och bärande röst som verkligen bygger broar ut i den fullsatta hallen. Hans version av gamla "Sway" innehåller ren magi och då hör jag för första gången en symfoniorkester i bossanovatakt.

Joachim Bergström gör "A Harlem Nocturne" från 1932 full rättvisa. Där sveper stråkarna in scenen i förföriska dimmor som leder oss åhörare långt bort men ändå mycket nära,på en och samma gång. "It was a wonderful year" av Frank Sinatra görs ömsint och vackert av Rennie Mirro vars röst imponerar stort. Sambarytmerna i "Stick around" visar på den musikaliska mångsidigheten och sedan bara fortsätter denna storslagna schlagerkväll i samma fina anda.

Mer läsning

Annons