Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Recension: Refused - "Freedom"

/
  • Albumet är en fet lavett på dem som anser att bandet redan nått sin fulla potential.

Umeås stoltheter är tillbaka med stil, tycker Frida Calderon.

Annons

När jag var en tjuvrökande fjortis som hängde vid skaterampen i Visby gick Refuseds platta "Songs to fan the flames of discontent" varm. Vi hånglade till split-EP:n "Refused loves Randy", och var övertygade om att punken levde genom skate-hardcoren. Vi var inte fel ute, för under nittiotalet sprutade Burning Heart Records ur sig kvalitativ svensk hardcore-punk i band som Refused, Millencolin, Monster och No Fun At All. 1998 släppte Refused albumet "The shape of punk to come" med ett mer elektroniskt sound som utgjorde höjdpunkten i deras karriär, och deklarerade samma år att de skulle splittras och aldrig mer lira ihop. Därefter blev det tyst, och först 2012 meddelades om en tillfällig återförening för spelningar på bland annat Coachella och Way Out West – en återförening som visade sig vara allt annat än temporär. Men först 17 år efter senaste plattan kommer nu uppföljaren; En fet lavett på dem som anser att bandet redan nått sin fulla potential och enligt kutym borde stannat där. "Freedom" är ett radikalt och uttrycksfullt dynamitpaket som både uppvisar fräschör och nostalgi i råförbannade texter och David Sandströms köttiga trummor. Materialet är genomarbetat och högkvalitativt proddat av bland annat Nick Launay och svenska musikundret Shellback, och Dennis Lyxzéns röst är lika explosiv som jag minns. De poppiga och elektroniska inslagen sitter som en smäck, och det råder ingen tvekan: Umeås stoltheter är tillbaka med stil!

Mer läsning

Annons