Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

RECENSION: Rejäl överkörning när Raubtier var tillbaka i Gävle

/

Det är nästan på pricken två sedan Raubtier var i Gävle senast. Då var det ett lojt band som seglade på ett utsålt hav av energidryckskepsar. Nu är det i stället ett riktigt engagerat och taggat band och en… annan sorts publik som gör sig till känna.

Annons

Förvisso precis lika stor och högljudd som senast men kanske också lite mognare? Smockan hänger inte längre i luften utan knytnävarna pumpar frenetiskt mot taket i stället för mot kroppar. Taktfast ska det också tilläggas, oerhört taktfast till och med. Såvida livets karmalotteri inte belönat dig med en total taktlöshet kan du ha en precis hur svettig kväll som helst tillsammans med Raubtier. Det är inte för inte som de är scenens mest taktfasta band.

Svettig är också kvällens stora ledord. Redan från den inledande fanfavoriten Det finns bara krig och den första singeln från det senaste albumet Bärsärkargång, Bothniablod, står det klart att det här kommer att bli en enkel match för de rutinerade herrarna. Publiken är hela tiden med på noterna och äter tacksamt ur bandets utsträckta händer. Må hända att Bärsärkargång i sig är ett svagare album än Pansargryning (2014) men live fungerar det nya materialet precis lika bra som det gamla.

Någonting som vi får bevittna halvvägs in i konserten när den färska Den sista kulan, med sina nästan 700 000 spelningar på Spotify, dyker upp. Plötsligt förvandlas publikhavet till Gävleborgs största och mest sammansvetsade kör. Maken till publikstöd har jag inte upplevt på länge och så väl Brynäs IF och Gefle IF:s supporterklackar ligger ordentligt i lä. Det är någonting som tacksamt tas emot av bandets ledare Pär Hulkoff (sång, gitarr). Plötsligt släpper han på den hårdaste av machoattityderna och spricker upp i ett tacksamt leende. Den något mer svårtolkade (beroende på hur man ser det) basisten Jonas Kjellgren däremot, han ler mest hela tiden. Härifrån är det också bara en enkel transportsträcka att ro kvällen i hamn på allvar. Intensiteten är uteslutande kompakt och det är imponerande hur den avslutande halvan på nästan 45 minuter kan bestå av enbart, vågar jag skriva det?, hits. Att kalla det för revansch för senast känns onödigt men nog fan är det en rejäl överkörning den här gången.

Mer läsning

Annons