Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

RECENSION: Scensommarkonserten

/

Annons

Gasklockornas område är fyllt till bredden när konferencieren Larry Forsberg kliver upp för att presentera kvällens dirigent Anders Berglund, för många mer känd som mannen bakom pianot i ”Så ska det låta!”, fast såklart även det nu för länge sen. Berglund är förstås mycket mer än tv-pianist men beskriver kvällen som nalkas som en ”hamburgare med extra allt”. Tydligt blir förstås att vi klivit ut ur det blå-kaklade finrummets väggar för att istället ha folkfest på en grusplan.

Symfoniorkestern själv inleder med ett stycke av Wagner, något som följs upp av tröttsam ”jag kan ingenting om sånt här”-mentalitet från Forsberg med ett smått ironiskt skratt. Medan jag försöker lägga den plumpa kommentaren bakom mig kliver Linnea Henriksson upp och med egna låten ”Jag är lyckligare nu” transformerar hon Symfoniorkestern till ett popband med klass. Näste man på scen är Magnus Carlson, mest känd från vad som brukar kallas Sveriges deppigaste band Weeping Willows, men som ikväll inleder med ett leende och gör en version av ”Unchained Melody”, omöjlig att inte älska.

Kvällens tredje solist Malena Ernman välkomnas med jubel från publiken och bjuder själv tillbaka med Sandvikenmål innan framförandet av ett Rossini-stycke. Det är minspel och poserande, publiken lockas till skratt av Ernmans varma bemötande som gjort opera till något nästan folkligt. Symfoniorkestern spelar ”Water Music” och plötsligt kraschlandar allt med ett intåg av någon kallad ”vattenmannen”. Publiken uppmuntras sjunga med i någon catchig H2O-låt och jag kan inte låta bli att förfäras över misstron inför att barn, unga, gamla inte ska kunna uppleva kultur utan lite strunt.

Men trots detta är det en röstprestationernas kväll och starkast lyser Henriksson. Hennes sköra stämma ger rysningar i småstadshyllningen ”Halmstad” och jag blir överraskat euforisk när hon tillsammans med Carlson framför ”Fix you”. Dels för att låten är min generations ”Total eclipse of the heart”, men mest för hur allt plötsligt faller på plats när Symfoniorkestern storslaget fyller i och två otroliga röster möts. Ernman avslutar med schlager och jag går från Gasklockorna med hopp om att en dag få uppleva finkultur i offentligt rum utan lite strunt.

***

Titta även på vår tv och bildextra från kvällen!

Mer läsning

Annons