Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Recension: Sepultura

/

Solid spelning av brassarna i Sepultura, trots att bröderna Cavalera saknas.

Annons

I Brasilien bildades 1984 detta band, som nu alltså varit med i matchen i drygt trettio år. Och det är en tung 30-åring vi ser – som ett riktigt väloljat maskineri, fullt med kraft och råstyrka och ös från första stund. Det står snart klart att publiken inte har glömt, det finns mycket kärlek till detta band. Fast kanske än mer nostalgi, för visst är det de gamla klassikerna som går hem bäst, främst ”Roots bloody roots” från albumet Roots som kom 1996 (den sista skivan med Max Cavalera på sång). Det ska erkännas att bröderna Cavalera är saknade, eftersom det känns som att de var så mycket av det som Sepultura är. Dagens sättning, där basisten Paulo Jr är den enda kvarvarande originalmedlemmen, gör dock ett riktigt bra jobb och sångaren Derrick Green har en oerhörd pondus som frontman och har publiken med sig hela vägen. Trots att han ibland har ett så skrämmande aggressivt uttryck i ansiktet och i hela sin uppenbarelse. Men så ler han stort och plötsligt har den otäcka fasaden rämnat totalt och ersatts av ljuvligt solsken.

Allt är oerhört taktfast och stabilt och bra mycket tyngre live än på skiva. Låtmässigt blir vi serverade trettio år på sextio minuter i form av en väl sammansatt blandning från hela bandets historia, från första plattan ”Morbid vision” till nutid. Samt jubileumsspåret som såg dagens ljus tidigare i år, ”Sepultura under my skin”, tänkt som en hyllning och ett tack till alla trogna fans som varit med på resan genom alla år. Så visst är det en bra spelning de gör, men i huvudet ringer ändå funderingen om det inte hade varit än bättre med bröderna Cavalera kvar i truppen…

Mer läsning

Annons