Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

RECENSION: Sittande ovationer för välkomponerad och beundransvärd Ternheim

/

Det är söndag, inte den bäst lämpade dagen för att ha spelning i Gävle. Men jag blir positivt överraskad, Anna Ternheim har en stadig skara trogna fans som trots taskig marknadsföring vet var de ska befinna sig denna kväll.

Annons

Anna Ternheim har upprättat ett unikt artistskap, en hör direkt på den nedtonade, tyngda stämman vad det rör sig om. I kväll äntrar Ternheim scenen med fyra medmusikanter som tillsammans gör en fantastiskt fin, övertygande och uppstyrt skränig introduktion.

Det är förutom musikaliskt också visuellt snyggt, bakom bandet projiceras bilder på väggen, något som liknar en bergsvägg fortsätter till byggnader av betong, alltid denna karga bildvärld, något en också fortfarande känner i musiken. Jag gillade Ternheim när jag hörde hennes första skiva "Somebody outside" från 2004 men har inte underhållit den relationen till hennes musik sedan dess. Min känsla inför kvällen är diffus, jag förväntar mig en något sånär musikaliskt upplevelse som i slutet på 2000-talet men tänker också att det lika gärna kan bli bluegrass. Så dåligt förberedd är jag.

Bandet är så professionellt och jag slås av perfektionen. Det är fortfarande denna melankoliska glädje, som att något kan vara otroligt känslosamt besvärligt men det finns ändå förhoppning. Ternheims musik drivs av en seriositet som dels är förtrollande, dels något tradig. Dynamiskt sett är konserten dock aldrig tråkig. Vi kastas mellan ballader och hastiga poplåtar som låter otroligt svenska, svenskar låter på ett visst sätt när det handlar om taggade poplåtar, det verkar finnas en formula. De spelar låten "Walking aimlessly" från förra skivan "The night visitior", jag ryser på låren.

Anna Ternheim pratar om drömmar, visst fan betyder det något när man får springa jagandes. Ett spökhus-anthem som låter Kate Bush-igt inleds. Bandet kliver av scenen och Ternheim sätter sig vid pianot, hon spelar "Shoreline" och Konserthuset har ett moment.

Spelningen mottas med sittande ovationer, det är bra menat, ingen ställer sig gärna på en sittande konsert (även om bandet kallas in efter avslutad konsert av stående applåder). Hela bandet samlas vid Ternheim på scenen och kör en lysande version av "Summer rain" med stämsång och återhållsamhet. Det fortsätter med häftiga" Let it rain", "My secret" från 2004 och den karaktäristiska "Just as friends". Den trion låtar sammanfattar spelningen väl, det är otroligt dynamiskt, välspelat, välkomponerat och beundransvärt.

Mer läsning

Annons