Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Recension: Totalt Jävla Mörker

/

En klarblå himmel och en större festivalscen passar inte riktigt punkarna i Totalt Jävla Mörker.

Annons

Att det är dag tre i gassande sol – det börjar kännas både i kropp och sinne. Stumma ben, trötta öron och inget skyddande jävla mörker så långt ögat kan nå. Synd det, för på en stor scen ser Totalt Jävla mörker helt vilsna ut. Här om någonsin har vi ett band som hör hemma på en liten klubb. Inte för att de på något vis är dåliga, absolut inte. Men på en större scen med en glesare publik bevaras och återanvänds inte energin. Den sipprar ut mellan åskådarna i stället för att stanna kvar i rummet.

Under timmen som bandet har till förfogande hinner de avverka mer än nog med disharmonisk musik för två konserter. Tempot är rakt igenom rasande och stunderna där man som lyssnare tillåts hämta andan är lätträknade. Visst, man kan absolut göra det lätt för sig, bortse från all kängpunk och jämföra Totalt Jävla Mörker med kollegorna i Raised Fist. Men där de sistnämnda hanterar och paketerar norrländskt vemod på ett kompakt vis är de förstnämnda betydligt mer spretiga och oberäkneliga. De båda sångarna Joakim Staaf-Sylsjö och Fredrik Lindkvist låter förvisso det brinnande hatet genomsyra allting på ett spännande vis. Men i slutändan kan jag inte bortse ifrån att hur mycket känslor de än må bär på så låter det inget vidare i dag.

Mer läsning

Annons