Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Refreshments – mysiga utan att bli mesiga

/
  • har dialog med publiken. Refreshments verkar känna hela publiken personligen som en enda stor vän.

”Vi har väntat på er!”, ropar en kvinna överlyckligt så fort The Refreshments visar sig på Folkets hus scen.

Annons

Joakim Arnell och de andra tackar artigt innan de drar igång konserten. Det är väldigt välkommet att se ett band som värdesätter dialogen med publiken så mycket som Refreshments gör i kväll. De verkar nästan känna publiken personligen, som en enda stor vän. Eller kanske är det publiken som värdesätter dialogen med Refreshments?

I vilket fall som helst slås man genast av hur skickliga de är, både vad det gäller underhållningsvärdet, spelglädjen och det rent musikaliska. I de första två tre låtarna sitter allt som det ska, utom möjligen Mats Forsbergs trumspel, men efter inledningen lossnar även detta och bandet tuffar på som ett tåg från början till slut.

När det påpekas att de nu har hållit på i 20 år river de av titelspåret från kommande skivan ”A band’s gotta do what a band’s gotta do”, en låt som med sin saxofonslinga övertygar åtminstone mig om att vi inte hört den för sista gången. Micke Finell, som står för saxofon, akustisk gitarr, underbar stämsång och karisma, måste apropå det sägas vara den mest underhållande personligheten i detta band.

Men inte heller Joakim Arnell med tidigare nämnda publikkontakt eller Johan Blohm och hans magnifika pianospel går av för hackor.

Okej, kanske är de gubbiga och kanske snuddar de vid att vara ett dansband. I så fall är de skönt gubbiga och mitt nya favoritdansband.

Till sist skulle man kunna säga att det är vad The Refreshments handlar om: de är extremt mysiga utan att någonsin bli mesiga.

Mer läsning

Annons