Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Robyn gör allt rätt

/

Annons

I en paus under The Amplifetes spelning på fredagens Popaganda-efterfest på Färgfabriken dyker frågan upp: Vem har egentligen varit sexigast under dagen – Robyn eller Stuart Murdoch?

Under Belle & Sebastians spelning ser frontmannen ut som en torr kontorist, eller i bästa fall en skivsamlare eller musikjournalist, som en dag vaknat upp och funnit att han är sångare i ett schysst popband utan att riktigt veta hur han hamnat där. Det är så tafatt och osexigt att det blir charmigt och sexigt. Musiken Murdoch o co spelar låter som den alltid gjort: oskyldig, lite gullig och lite svängig men aldrig särskilt överraskande. Spelningen är så bra som den kan bli med ett Belle & Sebastian 2010 vill jag tro. ”Sleep the clock around” och ett spår från kommande skivan väcker förhoppningar om att nästa Sverige-besök kanske blir ännu bättre.

Genuin sexighet

Om Familjen med sin spelning bevisade att han är prinsen av svensk electronica bevisade Robyn med sin att hon definitivt är drottningen. Och till skillnad från Belle & Sebastian har hon förmågan (eller ska man kanske säga möjligheten?) att bara spela rätt låtar. De är så många. Och de är så bra. Och bäst av alla är ”Dancing on my own”. Ingen står still. Allra minst Robyn.

Svaret på efterfestfrågan är: Robyn. Hennes sexighet är mer genuin än någon annans, allra mest mer än Stuart Murdochs. Hennes lycka över att vara den hon är och där hon är, den är total. Det är ett under att hon inte spricker eller åtminstone svimmar efter ”Be mine!” och ”With every heartbeat” som avslutar Popagandas första dag. Sa jag att festivalen sålde slut i år?

Kanske är problemet med en så genrebestämd festival som denna, med enbart en viss typ av populärmusik för en viss typ av populärpublik, att det lite för ofta känns gulligt och oskyldigt, aldrig riktigt härligt eller riktigt farligt. Magic Numbers och The Concretes blir under lördagen ytterligare två exempel på detta, även om de senares nya material låter väldigt intressant (fast det är svårt att koncentrera sig på det med solen i ögonen en hel timme).

Gävles bidrag till Popaganda, The Sound of Arrows, får spela i eftermiddagssolen, som vi i publiken nu har i ryggen istället för ögonen. Skönt. De redan frälsta verkar nöjda och The Sound of Arrows skaffar sig säkert också några nya anhängare. För även om deras pop, eller widescreenpop som de själva kallar musiken, framstår som mer slätstruken utomhus i dagsljus än på klubb eller på skiva så är Stefan Storms röst nog för att göra spelningen sevärd och minnesvärd.

Överraskning

Lördagens bästa blir överraskande nog Shout Out Louds. Samtidigt som de är tyngre, råare och kaxigare än någonsin försvinner inte pling plong-känslan från Bebbans keyboards, som är så viktig i deras sound. De börjar med ”1999”, avslutar med ”Walls”, och spränger däremellan in det mest relevanta från hela deras karriär med stompiga ”Tonight I have to leave it” som central punkt. Fast den svenska covern på Band of Horses ”Is there a ghost” ser garanterat roligare ut på papperet än den låter på Eriksdalsbadet i Stockholm denna helg. Detsamma skulle kunna sägas om de femtonåriga kids som hela spelningen igenom ropar ”Backarå!!” varpå alla förväntas bilda en tom cirkel och utföra någon typ av mosh. Bra initiativ, kanske, men fel tillfälle…

Neon Indians svettiga och mycket uppskattade spelning gör (tillsammans med brist på mat för glutenintoleranta) undertecknad så trött i fötterna att Hot Chip iakttas från den stora läktare som är ämnad åt konstsimmets publik. Konstsimmet har tidigare under festivalen utförts i den stora bassängen nedanför, som är strängt förbjuden att bada i. Därifrån syns inte Hot Chip riktigt lika bra som de två killar som plötsligt smyger ner för läktarna, tar av sig kläderna och hoppar i till ett hundratal applåderande åskådares stora förtjusning. Medan Hot Chip rundar av med ”Happy Birthday” och ”Ready for the floor” höjer de unga badrebellerna sina armar mot skyn medan de förs bort av ordningsvakterna. Plötsligt känns det som rätt plats att vara på. Musiken hörs, och den är finfin. Är man inte redo för dansgolvet förvandlas man till badkruka i stället.

Magnus Mjöhagen

Mer läsning

Annons