Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Roffe Wikström pratar känslor med gitarren

/
  • ”Roffe Wikström verkar ha nån sorts adhd i hjärtat, alla känslor är starka och samtidigt trampar de nästan på varandra”, skriver vår recensent.

Annons

”Det är inte ens någon idé att längta, för det gör bara smärtan värre”, förklarar Roffe Wikström, linkar bakåt ett par steg och förbereder sig på att räkna in. Sen ser det ut som han kommer på nånting för han avbryter sig, linkar tillbaka till micken och säger: ”Jag menar vad fan, nu har de ju till och med slutat skicka ut Elloskatalogen”.

Jag har ingen aning om vad det ska betyda, men det är en sjukt rolig sak att säga. Det är ganska typiskt för den här kvällen, Roffe Wikström verkar ha nån sorts adhd i hjärtat, alla känslor är starka och samtidigt trampar de nästan på varandra, det är nära mellan dem, vare sig de handlar om rastlöshet, gubbsjuka (”hennes bröst är som två kupoler”), livskänsla, svartsjuka eller vad som helst. Redan i tredje låten, ”Nog står jag ut med livet”, brister han själv och börjar gråta mitt i sången. Han har redan förvarnat om att det är det som brukar hända när han sjunger den låten, men tror att han är så svettig så ingen skulle märka det i vilket fall som helst. Men visst märks det.

Det är det ena. Det andra är att Roffe Wikström talar flytande bluesgitarriska. Och han gör det så bra att man nästan tror att det är det som är hans modersmål och att talet på svenska har kommit senare, som ett andraspråk. Hans gitarrspel framstår som ett mer autentiskt uttryck för vem Roffe Wikström är än till och med hans sång.

Vid ett tillfälle ställer han sig på scenkanten och tittar på en tjej som han antagligen tycker är snygg (lite psykopatvarning på det här, jag vet), och p r a t a r med henne med sin gitarr. Jag skojar alltså inte nu. Han spänner sina vädjande ögon i henne och snackar med henne via sin gitarr.

Och, just det. Det här är på teatern. Den är så himla fin. Det visar också vara en perfekt inramning. Jag har varit på alldeles för få konserter där känner jag, jag hoppas de fortsätter med konsertkvällar där.

Stefan Westrin

Mer läsning

Annons