Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Så låter julen i år - vi har lyssnat

På Gångs meste jullåtslyssnare Erik Süss har hängt upp glittret och satt sig bekvämt till rätta för att lyssna in årets julskivor. Här är hans dom.

Annons

Årets julskivor är många och skiftande i sina stilar. Carola har sagt att det blir en satsning på utlandet med hennes engelskspråkiga julalbum. Men det är en känslokall produkt Carola har åstadkommit, det lyser mer marknadsstrategi än Betlehems stjärna. Schlagerdrottningen återanvänder inspelningar från förra julalbumet, lägger på engelsk sång och bjuder in gäster som har stor fanfollowing som Turbonegros Hank von Helvete i ”Silent Night” och Paul Potts i ”O Holy Night”. Det låter inte kul. Carola korvstoppar in world music (säljer i Israel), rap (säljer i Bronx), gospel (säljer i USA:s bibelbälte) etc och det blir för mycket av allt. Lucia föddes på Sicilien, men i sicilianska ”O, Sanctissima” låter det mer kall Ku Klux Klansärk än varm Luciaklänning. Men säljer gör det.

En stor överraskning bland de svenska julalbumen är E.M.D. De yngre blir kanske besvikna eftersom det inte finns nåt i stil med ”Baby Goodbye”. Men Peter Nordahl har producerat trion genom bitterljuva orkester-arrangemang, det är mycket stråkar och en del ovanligare sånger som titelspåret och ”Ängel”. Trion växer med uppgiften och musiken är som klippt och skuren vid julklappsöppnandet.

Med samma ursvenska vemodskänsla som Jan Johanssons ”Jazz på svenska” lyckas Jojje Wadenius förvandla visor som ”Staffan var en stalledräng” till fantastisk instrumental triofolkjazz. Framför allt är det Jan Lundgrens piano som far iväg ut i det oväntade. ”Gläns över sjö och strand” har aldrig låtit så vackert i instrumentalversion som här. Jazzgitarr, ståbas och piano – inte en bjällra i sikte, ändå är det här soundet till juldagsmorgonens allra första mörka timmar. Känslan av en stilla jul nås utan att ta några som helst klichéfyllda genvägar.

”I samarbete med TV4 AB” står det tydligt på Lotta Engbergs platta julplatta för Bingolottogenerationen. Tänk om Sven Wollter hade nöjt sig med att läsa Victor Rydbergs dikt ”Endast tomten är vaken”, istället för att begå lustmord med Engberg på The Pogues ”Fairytale of New York” i en svensk tolkning som får Shane McGowan att tappa återstoden av garnityret. Samtliga duettpartners utom Nordman och Jill Johnson får knappast några paket av tomten i år. Gävles schlagertrio har med en sång; ”Äntligen december”, men den räddar inte ”Jul hos mig”. Förvänta er att Lotta med gäster framför sångerna i Bingolottos uppesittarkväll. I TV4, nämnde jag det?

Med Sissel Kyrkjebø och Odd Nordstuga har vårt västra grannland lyckats göra julfolkvisor som når upp i ”Jul i folkton”-klass. För alla som vill ha en julskiva med nya sånger är det här rätt. Bara ”Jul, jul, strålande jul” är standard, sedan guidar Sissels kristallklara och Odds mörkare röst mig genom en uppsjö okända folkvisor. ”En steingrå vinter”, ”Maria hun er en jomfru ren” och många andra är en varm rekommendation till att gå och se duons julshower när de är i Sverige.

Nat King Cole ler nog i sin himmel när dottern Natalie sjunger hans ”The Christmas Song” med italienske tenoren Andrea Bocelli. Hon lyckas hålla tillbaka Bocellis tendenser att ta i så han nästan spricker. Men med Mary J Blige i ”What Child Is This?” och framförallt med Mupparna i ”Jingle Bells” blir det för mycket arsenik i julgröten. Gillar man opera och svulstigheter är ”My Christmas” rätt val, men övriga bör bära hörselkåpor.

Bob Dylan. Vad säger man? Att Dylan skulle släppa en julskiva ett halvt sekel in i karriären är lika troligt som att Carola värvas av Slipknot inom tio år. Här finns en otrolig spelglädje, som om Dylan med band har sett Coens film ”O Brother, Where Art Thou” och sedan gått direkt in i ett uppmickat rum och spelat in femton julsånger. Dylan kraxar på, men nånstans därunder anas ett stort, genuint leende och mycket humor. Skönsång är det inte, men han stöttas av fina körer. Samtliga intäkter går till hemlösa, vilket gör Dylan till årets mest genuina jultomte. Det är nästan bara klassiska jullåtar, men ”Must Be Santa” låter som ett irländskt fylleslag på ett bra vis. Steelgitarr inleder ”Christmas Island” och det blir doowop på Hawaii med ett sound som skickar lyssnaren tillbaks till 50-talet. Ja, Dylan har gjort det igen, och han levererar årets utländska julskiva.

Bara riktigt inbitna Michael McDonald-fans köper hans nya julskiva. Orsaken är att åtta av tolv låtar hämtats från McDonalds julalbum från 2001 och 2005. Återstår gör fyra nya sånger. Det är vit soul som dessvärre inte lyckas fånga in julkänslan utom i ”Have Yourself A Merry Little Christmas” där en barytonukelele leder vägen. Köp Ray Charles julplatta i stället.

Mer läsning

Annons