Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Salo väckte en sömnig publik

/
  • The Ark är historia och Ola Salo är ute på sin första soloturné. Till slut fick han fart på en svårflirtad publik på Furuviksparken.
  • Trots att det var ett tag sedan Ola Salo turnerade har han inte glömt hur man äger en scen.
  • Konserten bestod till största delen av låtar från soloskivan

Annons

Ola Salo äntrar scenen med en självklarhet som bara tillstår en riktig rockstjärna – med armarna utsträckta som den Jesusfigur han faktiskt är, för att liksom kunna fånga in alla applåder han förväntar sig. Det är förvisso några trogna längst fram som klappar i gång konserten, men de flesta i den fåtaliga publiken verkar mest ha varit där för karusellerna och sedan bara upptäckt att han från "Så mycket bättre" klivit upp på stora scenen. Ola Salo kämpar sedan tappert konserten igenom med att få något slags gensvar från den semesterdåsiga barnvagnspubliken – det krävs sin showman och Ola Salo är just en sådan, av rang dessutom. Han lyckas till slut klämma fram publikens lite mer vilda sida under extranumren, men vi kommer dit senare.

Ola Salo har nyligen släppt sin första soloplatta, efter att ha legat lågt ett par år efter att The Ark gick i graven, och konserten består helt naturligt främst av låtar från Wilderness. Det är låtar som känns som gjorda för betydligt större scener än Furuviks, och det är låtar som inte riktigt satt sig hos åskådarna. Wilderness-alstret har inte samma omedelbara charm som The Ark-hitsen. "Go on go on" och "How I kill" kommer närmast den forna glansen, men ingen av de nya låtarna får Furuviksparken att gunga.

Mest imponerande under kvällen är i stället "Tell me this night is over" som levereras precis på mittpunkten av spelningen. Ola Salo använder sig av sitt kompband på ett förtjänstfullt sätt. Tillsammans, med en något gospelartad växelsång, skapar de kvällens musikaliska höjdpunkt.

Roligast blir det efter att Ola Salo vilat en minut, tagit emot applåderna, och kommit ut för några extranummer. Han klagar på att "Bandet är för dyrt" och kör solo med akustisk gitarr, han kör publikfiraren "Clamour for glamour" och håller sedan ett eldigt tal innan avslutningsnumret. Talet handlar om att släppa lös, han har fattat att Furuvikspubliken behöver höra det för att våga, "Det vilda ska ut", beordrar han.

Sen slår han till med konsertsommarens hittills bästa ordvits – "Unleash the fucking Furyvik!" – och kör i gång "It takes a fool to remain sane", en av 00-talets bästa svenska rocklåtar. Där och då har han vänt på det, med det talet och den låten blir det fart även på småbarnsfamiljer som precis kommit ner från sockervaddstoppen.

Mer läsning

Annons