Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ser tillbaka för att lära sig

/
  • REGISSÖR I HIPHOPGRUPP. För den breda massan är kanske Amir Chamdin mest känd som medlem i hiphopgruppen Infinite Mass, men själv ser han sig i första hand som regissör, inte musiker.

I nästan 20 år har han gjort hiphop med gruppen Infinite Mass. Nu solodebuterar Amir Chamdin med rockprojektet Mean Streets.

– Här är allt välkommet, säger han.

Annons

För den breda massan är kanske Amir Chamdin mest känd som medlem i hiphopgruppen Infinite Mass, med hits som ”No 1 swartskalle”, ”She’s a freak” och ”Bullet”.

Men den 35-årige Stockholmaren är en målmedveten mångsysslare och sedan några år tillbaka ser han sig i första hand som regissör, inte musiker.

– Det är det som jag jobbar med konstant. Jag filmar, jag turnerar inte och jag är inte i studion varje dag. Men musik är en stor del i film också. Och i och med att jag kommer från musiken kommer jag aldrig att släppa den, säger han.

Att kombinera film och musik är det ultimata arbetssättet, anser Amir Chamdin. Att hans första soloskiva under namnet ”Mean Streets” påminner om ett Tarantino-soundtrack är således ingen slump.

– Den röda tråden har varit spaghettiwestern-känsla, 60–70-tal och en ganska rå ljudbild. Det är en hyllning till det vi gillar.

Producent och medmusikant på albumet är Hellacopterssångaren och -gitarristen Nicke Andersson, god vän till Amir Chamdin sedan många år. De delar kärleken till gamla tiders filmer och musik.

– Det var mycket mer experimentellt på 60- och 70-talet. Där sattes standarden för modern film, och jag gillar banden som kom då.

– På 80-talet blev hiphopen det nya, den lyfte hela det årtiondet. Men sedan 90-talets början tycker jag inte att det har hänt så mycket.

Amir skulle inte kalla sig bakåtsträvare, men erkänner samtidigt att han hellre ser om en gammal film tre–fyra gånger än letar reda på en ny. Han är dessutom en entusiastisk samlare, med en massa Stanley Kubrick- och Kiss-prylar i hemmet.

– Det är det enda sättet att lära sig, att se tillbaka på historien. Men eftersom filmhyllorna i bokaffärerna här är så små blir det att man köper på sig när man reser.

– Kiss var den första rockkonserten jag gick på när jag var liten, så oavsett hur dålig musik de gör ibland kommer de alltid att vara det bästa 70-talsbandet. Vi brukar ha lite fester med Kiss-quiz då och då, erkänner han och skrattar.

Om Mean Streets blir ett lika långlivat projekt som Infinite Mass återstår att se, men Amir Chamdin är åtminstone sugen på en andra skiva.

– Det är inte ett monster vi har skapat, utan snarare en ventil för vad vi tycker om. Johnny Cash, Elvis eller något helt annat. Allt är välkommet här.

Mer läsning

Annons