Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Som en varm kram från Anna

/
  • SLUTET. Anna Ternheim räddar hem den sista stjärnan i betyget med ett fantastiskt slut på konserten i Gävle i går.

Anna Ternheims skugga är stor och svart mot Konserthusets vägg, med håret slängande, tornar över publiken. Skuggan är symbolisk, får jag för mig, för hon är stor nu, fyller nästan hela lokalen med publik, men kvar finns fortfarande den lilla sångerskan som gjorde de förtroliga låtarna på debutalbumet.

Annons

Jag lyssnade intensivt på just debuten, exakt hur intensivt blir jag varse under de äldre låtarna, där jag märker hur ingrodda de är i mig, hur varje detalj som skiftar från originalen registreras.
De två senaste skivorna är jag inte lika bekant med, även om materialet obestridligen är starkt.
Nina Kinert, som inleder med några egna låtar, för att därefter köra, är krigsmålad kvällen till ära för att hon har hört att det är en viktig hockeymatch (utan verkan, tyvärr). Hennes säregna röst, i det blå scenljuset, är på audition till en David Lynch-film.
Hon är en absolut charmerande artist. Och hon får gärna komma tillbaka i eget majestät.
En låt med Anna Ternheim som jag inte har hört tidigare, eller åtminstone inte fäst vikt och uppmärksamhet vid, är ”Black Sunday Afternoon”, som handlar om barn som rövas bort, skriven förra våren. Jag rapporterade från skogen där Englas kropp hittades, och låten är fin, precis som den skogen, tills man lyssnar mer noggrant på texten.
Några av låtarna mot slutet rinner ut i ingenting, och kanske är trummorna lite för markanta, men extranumren räddar allt.
Hennes version av Broder Daniels ”Shoreline” är en lång, härlig ilning, och hennes röst med det speciella engelska uttalet förstärker dess uttryck som en de ensamma och vilsna barnens sång. Jag får anstränga mig för att minnas hur originalet låter.
Avslutande ”My Secret” tillägnar hon alla nykära, en fantastisk avslutning på kvällen, och för första gången tycker jag om den låten på riktigt och tror att jag förstår den.
Några som är nykära i Anna Ternheim på Konserthuset finns nog inte, det är gammal kärlek som vårdas här, men det är en varm musikalisk kram hon ger, en kram som varar länge när hon seglar iväg till Amerika igen.

Mer läsning

Annons