Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Souliga dagar

/

Det är trettiotvå grader varmt utomhus när vi knackar på fönstren till The Overtune Orchestras replokal.

Annons

Och ut vacklar de, en efter en, blöta av svett och kippande efter andan. Sammanlagt nio personer är de, i en minimal lokal proppad med instrument och varma förstärkare. Fönstren får de inte öppna. Då kanske grannarna på andra sidan Fältskärsleden skulle klaga.

Varför är ni så himla många? Frågar jag sångaren Jani på vägen ut.

"Ja...", säger han lite förläget. "Hehe. Det blir så..."

I bandet finns nu, förutom Jani på sång och gitarr: trummor, bas, en till gitarr, orgel, saxofon och tre körsångerskor. Egentligen skulle Jani gärna vilja ha med en trumpet och en trombon också. Men det skulle inte gå att klämma in två personer till i replokalen.

The Overtune Orchestra började egentligen som en idé inne i Janis och gitarristen Samuel Anderssons huvuden. Jani hade alltid drömt om att spela med ett stort soulband.

Varför? Tja. Alla andra band han spelade med (han spelar för närvarande med The Scrags, Nestor och DeDam, förutom The Overtune Orchestra) körde vanlig rocksättning med gitarr, bas och trummor. Han ville göra någonting annat. Och det låter ju mäktigt om man är många.

De pratar mycket om soulen. Det var mycket tankar om soul där i början. Och de pratar fortfarande om att det ska låta souligt. Men det låter också ganska annorlunda nu än vad det var tänkt från början, säger de. Mindre soul och mer rock. Egentligen är det kanske inte ens soul, förutom den första låten de gjorde. Men med blås, orgel och kör så får man ändå lite den känslan.

Förra sommaren spelade de in en demo i replokalen. "Det gick sådär kan man väl säga. Datorn dog i värmen. Men två av låtarna hann vi i alla fall göra klart innan den lade av".

Första spelningen gjorde de på Drömfesten i Sandviken för en månad sedan. Efter Pugh Rogefeldt. Som spelade klart, kom fram till Overtune och sade: "Sådär, nu har jag värmt upp år er, nu är det bara att köra!"

"Och det vart ju så också", konstaterar Jani glatt. Överväldigande respons och stående ovationer. Och en massa sålda demos efteråt". Orkestern verkar fortfarande lite häpen när de berättar om det.

Nu begår de Gävle-premiär, i morgon, då de spelar på CC-puben. Sedan finns det material till en skiva så småningom, verkar det som. Och så vill de ut och spela, har redan bokat upp sig på ett par ställen.

Hur går det att turnera med ett så här stort band?

- Vi har inte provat än, svarar Frida Svensson i kören.

- Vi kanske får nöja oss med halva portioner mat på spelställena, funderar Malin Gunnarsson.

Men ni måste skaffa en stor buss?

- Äh, vi kan säkert låna The Scrags-bussen, säger Jani.

Får ni plats i den då?

(Jani tänker...)

- Nej, vi är nog lite för många. Någon får sitta på golvet.

Men först är det CC, hur känns det?

– Det känns... trångt.

– Det blir en utmaning att få plats med alla på deras scen, förklarar Susanne Trolleberg.

– Jag får stå uppe på ett bord bredvid kanske, säger saxofonisten.

– Ja, det kan du göra, svarar organisten.

– Och så kan alla andra ha svarta kläder, och så får du ha helvita.

– I så fall tänker jag även ha Billy Jean-handskar, skrattar saxofonisten.

Vi får väl se i morgon hur de löser det.

Mer läsning

Annons