Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

South Maxico

/
  • South Maxico. Merparten av låtmaterialet är väldigt bra; muntert och vemodigt på samma gång inger det en känsla                           av hopp.

South Maxico
Gävle Konserthus, Opus by Esperanto (restaurangen)

Annons

Med levande ljus och andra söta utsmyckningar kunde vi lika gärna befinna oss någonstans i södra Europa som i Konserthusets restaurang. Inredningen är minst sagt mysig och ger hela arrangemanget en avslappnad atmosfär. Inte blir det mindre avslappnat när South Maxico äntrar scenen direkt från ett bord i anslutning till publiken. För arrangemangets del gör det ingenting att det inte är överdrivet mycket folk – det gör det desto mer intimt.

Den första kompositionen som spelas är en nyskriven sådan och delar namn med bandet. Liksom Konserthusets inredning påminner ”South Maxico” och låten därpå även om något sydeuropeiskt. Exakt vad är svårare att säga, men svänger gör det! Speciellt imponerad blir jag av gitarristerna Max Schultz och Erik Söderlinds samspel som är så skickligt att det stundtals är svårt att urskilja om det är en eller två gitarrer man hör. Schultz bluesigare solon tillhör den mer intressanta delen av deras sound.

Nämnas bör även Robert Mehmet Ikiz, trumslagare tillika kvällens pratansvarige. Hans målande trumspel är en fröjd för örat! Inte ens de lugnare stunderna undgår hans små utsvävningar, som är mycket välkomna.

Merparten av låtmaterialet är väldigt bra; muntert och vemodigt på samma gång inger det en känsla av hopp. Men tyvärr är konsertens inledning betydligt starkare än resten. Ju längre bandet spelar, desto mindre personligt och varmt känns det. Det drygt en och en halv timme långa setet avslutas med ett nummer innehållandes ett kanske lite väl långt trumsolo och på det ett extranummer. Och dessförinnan har spelningen redan gått på tomgång ett tag.

Kanske är det jazzens förbannelse.

Mer läsning

Annons