Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stadigt ökande entusiasm i gitarrhjältens uppträdande

/

Man märker av ett tydligt generationsglapp när ämnet Conny Bloom diskuteras innan han och kompbandet går upp på scen.

Annons

För de som fyllt 30 är han ett självklart namn medan de som bara är några år yngre placerar honom som ”någon snubbe från något band”, eller inte placerar honom alls. Själv upptäckte jag Conny i tidig ålder som mysig panelmedlem i diverse soffprogram, och via den vägen även hans tid i Electric Boys. Det råder inget tvivel om att gitarristen även i dag skulle göra sig väl i tv-rutan, han är precis samma sköna typ. Personligheten faller precis som utseendet mellan amerikansk rockstjärna och dansk bohem.

Publiken går igång ordentligt redan när refrängen i setets andra låt, ”Straight no chaser”, känns igen. Mr Bloom själv framstår däremot inte som fullt övertygad om situationens härlighet och låter lite trött när han går vidare med att presentera ”ett litet medley av gammal skit”. Under denna uppvisning kommer frontmannen dock in i vibben han själv står för, och börjar visa upp mer av sig själv som gitarrhjälte.

Trion på scen utökas till en kvartett med en saxofonist som assisterar vid framförandet av en låt från Connys solokarriär, varpå fokus åter flyttar sig till Electric Boys material. Det är lika coolt som komiskt att höra församlingen sluta upp i körande av refrängen till suveräna ”Bad motherfunker”, en låttitel som det är fantastiskt att Killinggänget aldrig kom sig för att driva med under 90-talet. Enbart komisk är saxofonistens ofta bortkomna uppsyn, då denne under flera följande låtar inte har så mycket att sysselsätta sig med.

När avslutningen kommer i form av det självklara extranumret ”Lips and hips” har nivån av entusiasm höjts till samma nivå på som nedanför scenen.

Tacksamt nog ger sig inte saxofonisten på att tolka låtens intro som ursprungligen lirades på sitar.

Mer läsning

Annons