Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stefan Sundström

/

Det här skulle bli en glad skiva till skillnad från den förra dystra.

Annons

 Någon större skillnad i temperament eller dur/moll-relation kan jag dock inte höra. Den nya är en typisk Sundström-skapelse med temperamentsfull visrock med texter befolkade av hans eget persongalleri med bland andra Sabina och Marguerite. Den senare före detta stjärnan finns i utmärkta "Kamerasmashing time" och Idol-kritiska "Rum 23".

Ett riktigt bra band har han samlat vid inspelningen och det märks att stämningen var god under de fem studiodagarna, för musiken är tydligt inspirerad och uppsluppen. Det är lite proggrock, lite visa och (faktiskt) lite reggae i trivsam förening.

Och jag uppskattar verkligen att Sundström framhärdar att skriva texter med innehåll och hans konsekventa protest mot den ytans diktatur som är rådande i dagens Nöjessverige.

Den enda låt som jag inte tycker håller måttet denna gång är Palme var en fräck filur. Men som helhet en platta på gränsen till fyra betygsstjärnor och snäppet starkare än den förra.

Mer läsning

Annons