Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Suveränt, Peter!

/
  • Bjöd på en skön blandning. Nu förstår jag att biljetterna säljs slut så fort de släpps, skriver Bodil Proos i sin recension sedan hon varit på Folketshus i Sandviken och lyssnat på Peter Karlsson & Blå Grodorna.

Jag är väl en av de få som innan söndagen inte hade sett Peter Carlsson & Blå Grodorna, och som hade lite svårt att förstå hur biljetter till dessas föreställningar säljer slut så fort de släpps. Nu förstår jag.

Annons

På söndagen spelade Carlsson och Grodorna två utsålda föreställningar i Sandvikens Folkets hus av sin nya show ”En enaktare” som är en slags jubileumsföreställning över de 16 år de har hållit på. En suverän blandning av musik, humor och berättarglädje, med en enorm glimt i ögat.

Den ena dråpliga historien efter den andra levererades i ett pärlband varvat med härliga melodier. Carlsson kan verkligen det här med att berätta en historia med stor inlevelse, utan en tillstymmelse av inövade manér.

Det var berättelser om vanligt ”fôlk”, den egna barndomen, livet och Dalarna, där musiken vävdes in på ett skickligt sätt.

Han hade en sån skön framtoning att det bara inte gick att inte tycka om honom – den människan kan inte göra något dåligt!

Lägg därtill tre lika sköna musiker som inte var sena att hänga på de tokiga infall som verkade helt spontana: Staffan Wiklander på bas, Ola Norrman på trummor och nytillskottet Kristine Stenerhag på klaviatur. Tillsammans rörde de sig mellan musikstilarna utan problem.

Egentligen är det omöjligt att plocka ut några guldkorn för särskilt omnämnande, allt var ju så bra! Men ok då, jag gör ett försök. En festlig historia om barndomens hockey/bandyspel avslutades med ”Hockeypolkan” i ett virvlande tempo. Staffan Wiklander härmade Simon Brehm med den äran genom att framföra ett Hylands Hörna-nummer om varför basen är ett så viktigt instrument. Och Kristine Stenerhag visade på en vacker röst när hon lugnade ner tempot i ”Håll mitt hjärta”.

Men bäst var nog trots allt den makalösa anekdoten om Jailbird Singers spelningar i Stockholm, där publiken fullkomligt vred sig av skratt.

Och så fick vi höra en äkta Dala-reggae. Yeah man!!

Bodil Proos

Mer läsning

Annons