Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Svenska Hjältar

/
  • Svängigt. High Speed Generation underhöll med klassisk rock´n roll i Folkets hus foajé Under Svenska Hjältar-arrangemanget på lördagskvällen.

Svenska Hjältar
Dag Vag, Pugh Rogefeldt, Perssons Pack, The Boogie Kings m.fl.
Folkets hus, Sandviken
27 september

Annons

När Ingemar Dunker arrangerar rockgala i Sandviken gör han det med buller och brak, redan i entrén möts man av rock’n’roll i livs levande form.

Det är ingen mindre än Lonesome Hank som framför Elvis-låtar för oss när portarna slås upp. Precis som namnet antyder sköter han uppträdandet ensam med sin gitarr medan den mer sällskapliga konstellationen Just 4 Fun varvar upp dansgolvet framför scenen kallad Slaggsten, belägen en våning ned. Det dröjer inte länge tills det första paret börjar twista och därefter hålls rörelserna igång ända in på natten.
När JJ Blues Band sätter igång skeendena på stora scenen går det fortfarande att ta sig fram obehindrat genom korridorerna. Men lagom till dess att sextetten, vilken inkluderar såväl saxofon som keyboard i sin sättning, bjudit upp till sin sista tryckare har lokalen fyllts till bredden. Man får armbåga sig fram för att få en glimt av galans yngsta förmåga High Speed Generation uppe vid entrén, men det är det värt. Trion gör skäl för sitt namn med intensiv rockabilly av ett skarpare snitt och påminner om att kontrabas i rockmusik aldrig är fel.
Det har gått 18 år sedan The Boogie Kings spelade tillsammans. Att återföreningen sker här inför oss och att medlemmarna inte mötts för att repa en enda gång är omsider inte uppenbart i annat än faktumet att frontmannen David Nerge dyker ned med blicken för att glutta på sin fusklapp mellan varven.
Arrangören själv styr skutan från trumpallen och har skäl att känna sig stolt över såväl sin egen som kollegornas insats. Åren har inte tagit ut sin rätt, än finns det intensitet kvar i manskapet. Just manskap är det förresten så gott om på plats att Little Karin blir en frisk fläkt när hon släpper lös sin väna stämma. Det stuffas för fullt medan hon uppträder i foajén, vilken ständigt är fylld av en avsevärd åhörarskara.
När Perssons Pack drar igång sitt set har det från första stund med sig en månghövdad kör, vilken till avsevärd del utgörs av unga damer. Aktens distinkt folkrockiga stil står ut mot den bluesinriktade fållan som dominerar galan.
Detta faktum torde vara förklaringen till varför Packet drar en helt annan frontlinje till stora scenen än övriga headliners. Puritanerna som kommit för att höra femtiotalistisk rock’n’roll drar sig i stället mot Sooner Or Later som uppträder parallellt två rum bort.
Pokalen för kvällens mest uthålliga trio går till The Hubcats, vilken står till besökarnas förfogande i över två timmar. Varvandet av renodlad blues med rockabilly får en ytterligare dimension i och med trummisens, nästintill jazziga, sväng.
Det svenskspråkiga rockandet fortsätter sedan när Pugh Rogefeldt får publikströmmen att enkelrikta sig. Det hela förflyter som väntat: taket vibrerar när alla närvarande sjunger med i ”Finns det lite stolthet kvar, finns det hopp om bättring” och när det annonseras att en ny låt ska avsluta setet ropar alla ”neeej!”. Allt är som sig bör.
Det känns lite som att krutet börjat brinna ut när Dag Vag stavar början på slutet av galan. Av alla de svenska hjältar som figurerat är bandet det mest säregna, och därmed också minst lättsmält.
Det uttunnade publikhav som lämnats kvar efter Pugh och gänget tyder på att jag inte är ensam om att ha svårt för takter minnande om ska och reggae i kombination med proggig sång.
Nog kan jag tänka att det strategiskt sett hade varit ett bättre drag att låta Rogefeldt agera avslutande akt, men det är också den enda invändningen som går att komma med efter detta suveräna succéarrangemang.

Mer läsning

Annons