Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sveriges mest missförstådde man

/

Mycket har sagts om Ulf Lundell och mycket finns att säga.
På Gång har läst 1 000 sidor om fenomenet Lundell inför kvällens spelning på Läkerolen, och funderat kring vad det är som driver honom och varför ingen annan svensk är så bra på att frammana en "man crush".

Annons

Något som står klart efter en genomläsning av Måns Ivarssons Ulf Lundell-biografi ”Vill du ha din frihet får du ta den” är att mycket har skrivits om Lundell tidigare, och att mycket av detta har gått mig förbi. Visst, jag har pliktskyldigt tagit mig igenom ett par romaner, läst en och annan av de audienser som Lundell kan ge noga utvalda representanter från media, men det enda som skrivits om nationalskalden som har häftat fast sig i min hjärna, är journalisten Mattias Göranssons skildring av hur Ulf Lundell tog över hans flickvän.

Min bild av Lundell, och i synnerhet av Lundells fans, har varit baserad på fördomar och iakttagelser ur bekantskapskretsen, en del bekräftade och en del dementerade av de 1 000 sidor om honom som jag har läst de senaste veckorna.

En tendens hos fansen, oftast män, men inte alltid, som jag har tyckt mig se genom åren, är en känsla av att vara missförstådda, en överkänslighet boostad av dåligt ölsinne, svikna av kvinnor och av livet självt, och blott Ulf Lundell förstår och ser dem.

Efter dessa böcker förstår jag bättre varför. Ulf Lundell är en hel filosofi invirad i ett behändigt paket, en komplett karta till hur livets realiteter – sprit, kvinnor, arbete, kärlek – bör hanteras, förkunnad i otaliga romaner, skivor, diktsamlingar och muttranden i media. Medan andra artister aldrig kommer längre än singeln och t-shirten, är Ulf Lundell ett helt sätt att leva.

Sådana artister tillverkas knappt längre, och om de gör det är det i mindre format. Skribenten Lars Anders Johansson skriver i senaste Axess om hur en skadeskjuten skivindustri numera bara desperat klänger sig om halsen på gamla storsäljare, inte bygger nya varumärken, och att de gamla hjältarna måste fortsätta till långt över pensionsåldern – eller i värsta fall kistan – för att hålla branschen ovanför ytan, kippandes efter luft som den är dränkt i ett flöde av torrentfiler.

Magasinet Att:ention har sammanställt vilken miljardindustri Lundell är, men det är först de, säg, senaste 15 åren som pengarna har strömmat in. Det tar tid. Ett mödosamt bygge över flera decennier, nätter vid skrivmaskinen, eftermiddagar med gitarren och ett block, långa turnéer, skivsigneringar ... En biljett till Omaha-turnén på Läkerol Arena i kväll kostar 440 kronor, men för de fans som har en livslång relation med Lundell, och har sett honom otaliga gånger tidigare, är det en del av en helhet som är mycket större än en enda spelning.

Såväl Ivarssons bok som Håkan Lahgers ”Den vassa eggen” är roande i det sätt som författarna förhåller sig till sitt objekt. Lundell kommenterar Ivarsson flera gånger under deras gemensamma karriär (Ivarsson som popgubbe på Expressen), och den senare redogör noggrant för relationens temperaturförändringar, ängslig som en skolpojke med en lynnig flickvän.

Mycket har skrivits under åren om Lundell och kvinnorna, men jag fastnar mer för Lundell och männen, ett ämne som även det har belysts, om än inte med samma krigsrubriker. Under det famösa ”Fittstims”-bråket berörde Karolina Ramqvist – skribenten som Lundell i ett brev frågade om hon hade "alldeles kissat på dig den här gången?" – just männens förhållande till idolen Ulf Lundell. Engelskan har uttrycket ”man crush”, och ingen svensk man har väl frammanat sådan (mer eller mindre) platonisk kärlek som Lundell. Om Lundell hade fått en krona för varje man som, sent på en fest, erkänt att om det fanns en man han skulle släppa till åt skulle det vara Ulf Lundell, hade han varit en ännu rikare man.

”Det finns en massa kvinnor som tycker att Ulf Lundell är sexig och klok och de kan väl ha den här fotoboken vid sina sängar (...), men dess möte med de verkligt inringade köparna, de där männen som avgudar honom på ett helt annat sätt, känns bara obehagligt att föreställa sig”, skriver Ramqvist.

Ulf Lundell förstår männen, men ingen förstår Ulf Lundell. Åtminstone tror han det själv. Ty det bestående intrycket från denna dusch i Lundell-material, är av en man som hyllats, prisats, applåderats, ja, till och med dyrkats, men som ser sig själv som landets mest missförstådda man, onekligen en ironi.

När jag föreställer mig Lundell är det inte full på scen (som många artiklar en gång handlade om), eller med 20 år yngre kvinnor (som också många artiklar handlar om), eller med en svensk brandgul sommarsol bakom sig, sjungandes ”Öppna landskap”. Nej, när jag föreställer mig Ulf Lundell är det vid skrivbordet en tidig morgon, efter att ha plöjt igenom skörden av recensioner, ilsket knattrande till en kritiker – eller annan valfri idiot – som helt har missförstått honom.

För privatpersonen Ulf Lundell måste det vara jobbigt med denna känsla av missförstånd. Men för artisten? Lundell är näst intill maniskt produktiv, och baserat på dessa böcker får jag känslan av att denna översvällande kreativitet härstammar från just denna bild, illusorisk eller ej, av missförstånd.

En roman på 1 000 sidor till, ännu en dubbelskiva, så kanske de, till slut, förstår mig.

Mer läsning

Annons