Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Synth, rock, kärlek och klubbmusik

/
  • Omfamnade publiken. – Do you want to see me dance? karismatiske Steve Naghavi i And One.
  • Popjättar. Kent hade den största publiken på festivalen, ett nyskapande och oemotståndligt framträdande
  • Festivalbesökare. – Vill du se oss hoppa?, frågade Stefan, Peter, Matilda och Magdalena.
  • Campingdisco. Jim spelade disco på sitt hemmabygge och fick 300 personer att spontandansa under torsdagskvällen. – Det är så himla mycket kärlek här! säger Jim.
  • Festivalens överraskning, Franska Danger framförde en innovativ blanding av retrosynthar och tunga basgångar.
  • – Do you want to see me dance? karismatiske Steve Naghavi i And One
  • Festivalens husband? 20 år som band, nionde spelningen på Arvikafestivalen, S.P.O.C.K
  • Poppis. Gävlebon Slim Vic fick folk från alla hörn på den lilla campingen att bokstavligen rusa in i tältet på DJ-camp.
  • Robyn. Alldeles för likt en albumspelning. Inte så roligt live.
  • Karisma. Red Cell från Gävle med Jimmy Jönsson i spetsen hade en ordentlig skara publik vid Lyrans scen på fredagskvällen.
  • Stormare. Lite här och där kunde man se folk med alldeles för stora huvuden och ansikten vi känner igen.
  • Dans. Lars fyrtornsröda mohawk lyste upp Orions dansgolv sent på lördagsnatten.
  • Omfamnade publiken. – Do you want to see me dance? karismatiske Steve Naghavi i And One.

Arvikafestivalen, 3-5 juli
Synth, rock, kärlek och klubbmusik: Det är med dessa fyra ord jag lite snabbt kan paketera och sammanfatta årets Arvikafestival, som slog nytt publikrekord med 18 000 besökare i år.

Annons

 Att det gått så bra för festivalen kan bero på att man möblerat om en del vad gäller bokningar men också passat på att bredda bland genrer, detta på både gott och ont.

Ett större tillskott av rock och pop tycks ha tagit över efter den skara band som varit headline och tidigare gett festivalen ett lite annorlunda ansikte. På något vis känns det som om Arvikafestivalens vassa spets med ett väldefinierat spektra av genrer som industri, goth, noise samt närbesläktade hybrider fått ge utrymme för nyare blod. Likaså har man övergett trancen, som tidigare år ekat dygnet runt i den väldansande Orion, för aningen nyare beats.

I princip har klubbmusiken ersatt trancen och man kan även här se en rockad vad gäller festivalbesökare; publiken har inte bara blivit större utan också mer blandad. Vampyrer i lack, läder och hundkoppel har blivit en minoritet där en färgglad helylleskara numera dominerar. Själen kan tyckas ha gått förlorad men samtidigt har jag under årets festival märkt att den visst finns där, dock att den tycks ha genomgått en slags reinkarnationsprocess.

Det som ändå imponerade mest var den höga nivå av upplevelse som en klar majoritet av akterna var med och bidrog till för att hålla festivalen på topp under alla tre dagar. Att bli överraskad är en helt klart bättre erfarenhet än att bara få sina förväntningar uppfyllda.

Festivaldagbok, torsdag 3 juli

Medelhavsvärmen hade kommit in över Arvika, gatorna blev snabbt fyllda med hastigt solbrända överkroppar där festivalen ensam bidragit till minst en fördubbling av invånarantalet under denna långhelg. Medan förberedelserna med att bunkra upp med överlevnadskit i form av mat och dryck pågick, passerade lokala hemmacabbade Volvo 240:s över gatorna med högtalaranläggningar som fick hemmastereos att blekna i jämförelse.

Festivalprogrammet under torsdagen var späckat med band i popens tecken, bland annat Håkan Hellström, The Kooks och Kate Nash. Sist ut i Apollotältet (näst största scenen) skulle Robyn precis upp. Men ett livegig som inledningsvis verkade lovande tappade ganska snart i intresse, då framträdandet inte var mycket olikt det man kan höra på albumen. Förstå mig rätt, Robyn är riktigt förbannat duktig med produktioner som imponerar men denna livespelning kunde ha varit betydligt roligare.

Torsdagens egentligen enda riktigt spännande akt och en av festivalens bästa akter inträffade på dansgolvet i Orion med den maskerade Danger från Frankrike. I den rådande 80-talshypen inom dansmusiken presenterade Danger en innovativ och excellent blandning av retrosynthar och nyskapande beats.

Festivaldagbok, fredag 4 juli

Det var en gedigen skara som hade samlats vid Lyrans scen när Red Cell från Gävle äntrade scenen. Ackompanjerad med tunga beats och genrerätta synthslingor levererade den otroligt karismatiske Jimmy Jönsson korta historier som i melodierna kan förefalla vardagliga. Men med en riktigt bra kontroll över två röstlägen, där himmel i princip möter helvete, blir effekten en synergi mellan de båda och den berättade historien en skruvad verklighet. Jag ser mer än gärna att denna trio får en betydligt större scen nästa gång de kommer till Arvika.

DJ-camp på den lilla campingen är årets nya tillskott där WESC tillsammans med Arvikafestivalen satt upp ett tält dit man bjudit in 25 svenska dj:s genom en tävling. Slim Vic från Gävle öppnade upp fredagens program med ett välmixat set där electro blandades med bassline. Responsen blev omedelbar då folk från alla hörn av campingen bokstavligen rusade in bland basgångarna i partytältet. Trots två strömavbrott fanns det två poliser som tillika var ljudtekniker (?) som snabbt fick ben att åter studsa, men också samtliga luftmadrasser och ölburkar på campingen att vibrera. Cut Copy från Australien överraskade stort med att leverera en livesetup i pop-elektroniskt tecken men med en energi likt ett högoktanskt rockband. Definitivt värt att rikta blickarna på vad gäller album men också framtida spelningar.

Kent har så länge jag kan minnas alltid varit ett av de band som dyker upp på varje festival och levererar det de ska. Emellanåt har det känts som om bandet gått på rutin, men den uppfattningen fick sig en rejäl omdefiniering efter fredagskvällens näst sista spelning på Vintergatan. Med den största publiken på festivalen och ett imponerande audivisuellt set där effektfull livevideomixning av bandet tillsammans med ett friskt experimenterande av välbekanta låtar gjorde att man hade väldigt svårt att slita sig för att se någonting annat.

Avslutade kvällen gjorde tyska And One med ytterligare en minnesvärd spelning i synthens tecken. Med Steve Naghavi i spetsen framfördes ett ytterst karismatiskt framträdande. "Do you want to see me dance?".

Festivaldagbok, lördag 5 juli

I år firar S.P.O.C.K 20-årsjubileum och med detta framförde de sin nionde spelning på Arvikafestivalen. Lite som festivalens husband framförde de sin klassiska synhtpop, dock i en regi som fick varje själ med någon form av musikaliskt intresse att studsa runt Andromedascenen, inte minst den enormt packade publik som gav en helt otrolig respons på låtarna. Vid det här laget har allt material blivit klassiker och det är med ett brett leende jag minns refrängerna.

Ett av festivalens absolut sista band, Hot Chip var även ett av festivalens minnesvärda framträdande. Med fem man på scen i kläder från förra årtusendet och mysbyxor; blandades synthslingor med house och pop-hybrider till en otroligt triggande dansant upplevelse.

Festivalen var fullbordad, cirkeln sluten och känslan av att vilja återuppleva årets Arvikafestival hängde kvar, trots tre nätter på luftmadrass och en boplats i kaos.

Mer läsning

Annons