Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ta Livet i Dina Egna Händer på Kungen

/

Årets mest varierade arrangemang i Sandviken inleds med en upprättelse.
Stoner rockförsvararen Nestor visar upp sig från sin bästa sida med ypperlig ljudkvalitet inskruvad och en promillehalt på rekorderlig nivå inom gruppen.

Annons


En touch av rymdrock ekar fram via gitarreffekterna och materialet dukar upp en skön Lousianakänsla minnande om band som Corrosion Of Conformity och Alabama Thunderpussy, fast med ett betydligt rappare trumspel.
Intrycket är betydligt mer tillfredsställande än det vid aktens debut på Kungen häromsistens.
Borlänges Follow Him To The End Of The Desert är inte bara Sveriges enda maskerade nöjeskrönikör, tillsammans med lite uppbackning är han även en fenomenal musikupplevelse.
Denna hip hop innehåller allt, livetrummor, Metallica-samplingar, gratis maracas åt publiken samt en dos akustisk gitarr och munspel.
Inte nog med att själva showen är kul, låtarna är av det skarpare slaget med kvicka ordväxlingar som är välkommet osvenska.
Kung Henrys gästspel tillför även mycket till det redan briljanta upplägget.



Idiot Kids Ann-Sofie Lundin erbjuder publiken att slå sig ned. Därefter sitter halva lokalen ned och avnjuter trions väna tonkonster. Ganska avskalat men väldigt innehållsrikt blir det i konstellationens närvaro, vars kontroll över de lågmälda och utdragna styckena är exemplarisk. Att jag framåt slutet nästan somnade bör i sammanhanget tas som en komplimang.



Att rapparna Mofeta och Jerre har samma sövande effekt är däremot inte lika positivt. Deras harmlösa ramsor på modersmålet ger starka flashbacks till högstadiet och sunkiga gäng som Fattaru.
Den approach som killarna valt kan dock inte riktigt hållas emot dem, det är tydligt att de har en ung målgrupp som dess värre uteblir denna kväll.
I stället är det regionens gymnasiegeneration av hip hopare som representeras på plats, och dessa är av förklarliga skäl mer intresserade av Cleo.
Uppfinningsrika beats, tänkvärda rhymes och total scennärvaro stavar succé för denna hårda dam. Att hon drar igång mitt livs första circle pit under ett dylikt framträdande är det slutgiltiga beviset på att Cleo är framtiden för experimentell rap i Sverige.



Bob Dylan-jämförelsen som The Tallest Man On Earth dras med blir inte riktigt uppenbar när han kliver upp på utomhusscenen.
Dylan var en gubbe redan i tonåren, den här killen är så vital som en bluesartist någonsin kan bli.
Det känns inte ett dugg underligt att kängpunkarna i publiken övat in texterna och ”sjunger” med så gott de kan.
Detta är rebellmusik i dess allra renaste mest grundläggande form. Om inte The Tallest Man On Earth erkänns som rikets främsta utövare av sin konstform innan året är över ska någon eller något brinna, det är en sak som är säker.



Något ytterligare erkännande behöver däremot inte Göteborgs sjuttiotalistiska hårdrocksräddare Graveyard. Den som inte greppar aktens storhet är musikaliskt inkompetent, detta är i det närmaste ett objektivt faktum.
Att få se ett så här fantastiskt band uppträda på Kungen bringar en glädjetår till ögat. Möjligt är att den där tåren egentligen genererades av nacksmärtor till följd av headbangande dyrkan, men det är lite sak samma.

Mer läsning

Annons