Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tack för att du finns!

/

Annons

l Jag gillar förband av två anledningar. De är bra för att upptäcka ny musik. Eller så kan de genom sitt framträdande belysa varför huvudakten är så värd att se. Kvällens förband, David Urwitz, stod för det sistnämnda. Och den påvisade skillnaden mellan honom och Caroline af Ugglas handlar egentligen inte särskilt mycket om hans musik eller röst. Det handlar om hans ord, eller rättare sagt förhållandet till sina ord. Det där starka förhållandet med en inlevelse så innerlig att allt annat bleknar.

Det som Caroline af Ugglas har. Men som så få andra har.

Turnématerialet, det vill säga den senaste plattan ”Så gör jag det igen”, har jag lyssnat på om och om igen. Och det är en ganska sorgsen historia. Egentligen.

En platta fylld av destruktiv kärlek. Fylld av kärlekssituationer som gör att vi människor kan bete oss så hopplöst patetiskt. Gå tillbaka till någon som sårat oss och tillåta oss att brytas ned igen, när vi precis har rest oss upp.

Men jag blir ändå inte det minsta sorgsen av att lyssna på Caroline af Ugglas. För där bakom texternas handling finns det ett innerligt hopp. Och även om styrkan hörs klart och tydligt på skiva blir det ännu ett snäpp tydligare live. Och det är fantastiskt att se en så (färg)stark kvinna våga vara så verbalt sårbar.

Så trots att jag redan lyssnat på dessa låtar oräkneliga gånger blir de ändå som nya när kvinnan bakom dessa alster får framföra dem själv. På sitt sätt. På det sätt som bevisar att hon står bakom varje ord. Hon är i orden och orden växer i henne. Och för varje litet steg hon tar, varje stamp med platåskorna och varje demonstrativ gest så fylls meningarna till brädden av känslor. Och de fylliga arr- angemangen som det stilfulla bandet står för blir guldkanten runt det hela. Särskilt de pampiga stråkarna.

Ett ytterligare bevis på att hon har förmågan att göra texter till sina egna ord är sättet att översätta gamla klassiker och få dem till typiska Ugglas låtar. Några hits från ”Joplin på svenska” bjöd hon på även denna gång. Men också en svensk version av Hey Joe som fick mig att börja hoppas på en ”Hendrix på svenska”.

Så egentligen förtjänar denna spelning ett högsta betyg. Men jag kan tyvärr inte. Jag kan inte ge en femma när Caroline af Ugglas tillåter sig att göra en duett med någon (maken Heinz Liljedahl) som inte ens har lärt sig texten? Och jag vet, det är inte originalpersonen som här får vara hennes motpart. Men jag kan ändå inte acceptera att han in till sista raden håller krampaktigt i ett textblad. Inte tillsammans med en kvinna som står för vikten av ordens förmåga att nå fram till publiken på sätt som inte kan göra någon oberörd.

Så jag är väldigt berörd. Och rörd. Över att det finns personer som Caroline af Ugglas. Som kan snyta sig på scen, rätta till trosorna och lägga på nytt läppglans utan att för den delen tappa det minsta av respekt.

För hennes respekt ligger inte i så ytliga ting. Det ligger i orden. Och hennes förmåga att kunna sparka uppåt och slicka nedåt.

Marie Björk

Mer läsning

Annons