Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

The best of Wiehe

/

Kanske det var för mycket politiskt snack. Och kanske var det alltför långa monologer mellan sångerna som Mikael Wiehe framförde i Gävle.

Annons

Men ändå, det här är riktigt bra. 65-åringen har en fantastisk låtskatt och vi i publiken fick höra ett riktigt best of Mikael Wiehe i en näst intill fullsatt Gevaliasalen.

På scen är det tre personer, Mikael Wiehe på stålsträngad gitarr, Christer Karlsson på piano och Bernt Andersson på Hammondorgel, munspel och dragspel. Trion är rutinerade, avslappnade och ljudet helt suveränt. Kanske skulle herrarna skruvat upp ljudet en aning kan jag dock tycka.

Wiehe tillägnar en fantastisk version av ”Den jag kunde vara” till sin forne vapendragare och bandkollega i Hoola Bandoola Band, Björn Afzelius. Här lägger Bernt Andersson en trygg och varm hammondmatta som får oss i publiken att känna att vi är bland vänner.

Fastän jag är förkyld sjunger jag tio gånger bättre än Bob Dylan när han är frisk, säger Wiehe från scenen. Och visst, trion tolkar Dylans ”Masters Of War” (Ni som tjänar på krig) b-l-y-t-u-n-g-t och nämnda Christer Karlsson kompar på virveltrumma i marschtakt, medan Bernt Andersson fyller i med golvpukan. Helt klart en av konsertens absoluta höjdpunkter!

I ”Vem kan man lita på?” drar Wiehe referenser till Barack Obama. I låten efter, ”Keops pyramid”, får vi höra att Hoola faktiskt har delat scen med Sandvikensonen Tomas Ledin. Detta skedde med ovan nämnda låt i tvprogammet Oppochpoppa 1972. Jag kommer på mig själv att tänka att tiderna kanske inte har förändrats särskilt mycket på de 40 år som har gått sedan dess. Wiehe delar ut många träffsäkra vänsterkrokar till Sveriges regering i Gävle denna februarikväll.

”Titanic” och ”Flickan och Kråkan” avhandlas av bara farten och när jag lämnar Konserthuset för att hålla min deadline har publiken igenkännande klappat takten till ”Det här är ditt land” (This Land Is Your Land av Woody Guthrie).

Välkommen tillbaka, Wiehe.

Jonny Hjortfors

Mer läsning

Annons