Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tokmysig lunch

/
  • Ordvrängeri och soft mys.  Marika Willstedt och Wille Craaford charmade loss på lunchkonsert på Spegeln.

Aldrig någonsin har steget varit så kort från svensk trudeluttvisa till hiphop som när Wille Craaford fyrtio minuter in på lunchkonserten på Spegeln drar ett par örhängen från Just D-tiden.

Annons

Det var precis det här han höll på med redan då: lite ordvrängeri och lite soft mys. Bara med en något ogubbigare inramning.

Nu är beatsen och samplingarna borta sedan länge och kvar är en Wille Craaford med akustisk gitarr som ständigt drar åt jazzfärgade ackord.

Och dessutom: en Marika Willstedt som kompar allting assnyggt på cello och sjunger duetter med honom.

Man tänker på slitna bredspåriga manchesterkavajer med skinnlappar på armvecken. Man tänker på gamla långsamma tv-program som Café Norrköping. Om man hade varit äldre hade man säkert också tänkt på 60-talet, på Gunnar Wiklund och på Beppe Wolgers. Och på Povel Ramel förstås.

Texterna är också så där pillemariska. Och även om det vilar något starkt tobaksdoftande nostalgiskt över formen handlar de om saker som är antingen tidlösa eller också mycket, mycket tidstypiska.

En del saker är riktigt spot on. Som den här aforismen: ”Alla vill ha samma typ av annorlunda saker”.

Känner vi igen oss?

Jag ska vara uppriktig. Det här är egentligen inte min bag. Det finns ingenting i mig som omedelbart svarar an mot en ström av underfundigheter mot en mysig heltäckningsmatta av halvsekelgammal radiola-schlager.

Dessutom har jag en medfödd tveksamhet mot artister som framställer sig som fräkniga syskon på rymmen.

MEN.

Efter en timme på Spegeln har de på något sätt lyckats charma mig ändå.

Och det är stiligt artisteri, det får man faktiskt ge dem.

Mer läsning

Annons