Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tråkig Tom Jones gjorde sitt jobb

/

En god vän till mig sa en gång att John Fogerty, han skulle minsann kunna genomföra en hel konsert helt ensam. Bara beväpnad med sin pipa, alltså. Inget band, inga instrument, inga mikrofoner. Ja, varför inte? Detsamma skulle kunna sägas om Tom Jones. Satan, vad den karln kan sjunga! Men, grejen är att det fungerar bara i teorin.

Annons

I verkligheten hade en ensam Tom Jones blivit rejält tråkig. Och tyvärr är det vad som delvis inträffar i Furuvik, trots att han inte ens är ensam. Ett tio man starkt band backar upp en Tom Jones som, utan att överdriva, sjunger otroligt bra. Det har han alltid gjort, och kommer förmodligen att fortsätta på detta sätt. Men han vickar för lite på höfterna för att jag ska bli nöjd. Till en början är det riktigt sömnigt, men när blåssektionen kommer in lagom till ”Chills and fever” och ”Sexbomb” börjar det i alla fall bli lite intressant.

Repertoaren består av lite gammalt, lite nytt, lite lånat och lite blått. Min egen favorit i kväll är ”Mama told me not to come” och en snabb analys säger mig att fler i den enormt stora publiken känner samma sak. Samtliga åldrar är representerade, även om många 80-talister lyser med sin frånvaro. ”Green grass of home” drar hem kvällens största spontanapplåd och ”It’s not unusal” lockar till dans. Och bandet spelar bra? Jodå, speciellt blåstrion. Ett stort plus också till barpianots genuina klang! Tom Jones sjunger sig felfritt igenom spelningen och gör sitt jobb bra. Men det blir ändå inte mer än så – en okej dag på jobbet.

Mer läsning

Annons