Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vackra historier från det verkliga livet

/
  • Sånger på riktigt. Toni Holgersson bjöd på ett allvarligt och starkt framträdande på Spegeln i Gävle.

Annons

Toni Holgersson har, tillsammans med Johan Backling på kontrabas och Andreas Söderström på gitarr, kommit till Spegeln för att berätta historier. Inte som i sagor, utan ur det verkliga livet. Mest om sig själv och sin tid på det han kallar för reparationsbygget.

Vi bevittnar en man som efter många försök äntligen tagit sig ur en lång och svår tid kantad av missbruk. Med andra ord är det inte förvånande att Holgerssons texter, och de mer eller mindre abstrakta förklaringarna han kommer med mellan låtarna, står i fokus.
Men, det fina är att hans gitarrspel och trions samspel är en lika stor behållning som texterna och berättandet.

Ibland för hans ömma gitarrplock tankarna till Björn Olsson och även Big Star. Det är en fröjd för ögat att se på vilket sätt hans högerhand rör sig över gitarren, liksom när han vänder sig till Andreas Söderström på sin högra sida för att fråga vilket band hans capo ska sitta på i nästa låt. Holgersson kan knappt hålla fingrarna från gitarren när han talar till publiken. Han stampar lekfullt takten med fötterna och till undertecknads förtjusning stampar en person på läktaren med. Det hela är kanske inte direkt gripande, men något åt det hållet.

Det som dock ibland kan saknas är lite mer framträdande sångmelodier, hans röstläge är lite samma hela tiden. På vissa låtar svävar han däremot ut lite, som i sångerna om brustna relationer som dyker upp i slutet. Dessa stunder är så finstämda att man inte vågar röra ett finger, en nål skulle höras om den fallit till golvet.

Toni Holgersson rör hela spelningen igenom upp sorgliga och ibland obehagliga känslor till ytan. Han gör det på ett sätt som många svenska singer/songwriters inte är i närheten av i dag. Jag tror inte att han turnérar i terapeutiskt syfte. Här finns snarare en stolthet. En man som visar att vad som varit är förbi, men som insett värdet i att berätta om det för andra. Och kanske framför allt för sig själv. Det är vackert.

Magnus Mjöhagen

Mer läsning

Annons