Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Våga ännu mera, Tommy

/
  • Moussefluffigt. Tommy Nilsson verkar ha ett ärende, men det kommer bort i fluffet.

Annons

Det har sagts någon gång att sentimentalitet är det är det exakta måttet på frånvaron av äkta känslor. Men jag tror inte att det är någon som sagt det till Tommy Nilsson.

Det finns ingenting i varken texter, låtar eller framförande som tyder på det, när han spelar för en lunchande publik på Spegeln.

Det är en avskalad tillställning. Bara Tommy Nilsson, ett mikrofonstativ och Sven-Gunnar Pettersson, bakom ett elpiano och en laptop. Sven-Gunnar Pettersson verkar inte rädd för att smöra till det han heller, med elpianolöpningar, stora syntpads och här och där något litet midikomp.

Tommy Nilsson visar sin tatuering på underarmen. Det är kinesiska tecken. Han säger att de betyder ”gå och ta en kopp te”. Och förklarar att det är en zenbuddistisk metafor för att livet kommer att ta hand om oss, bara vi låter det göra det.

Och det är faktiskt det som nästan alla Tommy Nilssons låtar handlar om, åtminstone under det här lunchbrejket. Förtröstan. Och tro.

Jag har en känsla om att Tommy Nilsson egentligen har ett ärende. Han skulle kunna förmedla något viktigt om det här. Men då måste han börja med att väja för formuleringar som: ”Bakom alla slott av sand / finner du en hand”. Och göra upp med den här tendensen att ständigt välja den enklaste vägen ut. Som det är nu hålls allting så strömlinjeformat och moussefluffigt att det i och för blir en stunds trevlig musikunderhållning. Men inte heller mer än så.

Mer läsning

Annons