Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Valpigheten lyser igenom

/
  • Grandios självuppfattning. Eric Saades shower skulle behöva vara i minst Globenformat varje gång, för att matcha den skala med vilken han mäter sig själv. I Furuvik lyser valpigheten igenom.

Annons

En kompis berättade för länge sedan om hur hans familj hade någon form av romersk kejsarhund som började bete sig lite underligt. De skickade honom till hundpsykologen, som ställde diagnosen narcissistisk personlighetsstörning. Jag föreställde mig den hunden som en grandiost självupptagen Julius Ceasar eller kejsar Nero, eller varför inte en Moammar Ghadaffi, som hade haft den stora oturen att bli född som hundvalp.

När Eric Saade härjade som värst i vårens melodifestival-bonanza kom jag att tänka på den där storhetsvansinniga hundvalpen igen.

Eric Saade var inte bara övertygad om att han skulle ta hem eurovisionsfinalen lätt som en plätt. Han var övertygad om att han hade den bästa schlagerhitten någonsin, att han gav världen någonting helt nytt och revolutionerande, och att det enda som skulle kunna stoppa honom var ett regelverk från tiden pre-Saade och en konspirerande schlagerledning med mossiga stofiler som ville hindra honom. Och han sade saker som: ”Mitt fejs är mitt hemliga vapen. X-faktorn.”

Jeez...

Samtidigt ska jag villigt erkänna att jag också var med och röstade fram honom till finalen. Och att Saade var den enda artist jag brydde mig om att titta på i delfinalerna. Ingen med barn har kunnat undgå att fatta att han... har nåt. Låtar som sätter sig som klister naturligtvis, men också ett självlysande artisteri som går rakt genom rutan.

Och samtidigt alltså denna valpighet, som lyser igenom så fort produktionerna blir mindre än melodifestivalstora. Eric Saade skulle egentligen behöva minst Globen varje gång. Hans produktioner skulle behöva vara som Beyoncés eller Britney Spears, för att matcha den skala med vilken han mäter sig själv.

Och det är förstås det som är problemet med hans spelning i Furuviksparken. Det är inte stort nog. Det är i dagsljus. Det är en show för barn. Klädbytena blir improviserade och mellansnacken lite fantasilösa och tafatta. Dessutom saknar han ju än så länge hittar för att bära upp en show på drygt en timme. Han har ju egentligen bara två, och även om just de två är små monster är det svårt att dra ut dem till längre tid än sammanlagt tio minuter. Han lyckas hjälpligt hålla fascinationen uppe från starten (”Made of Pop”) till en allsångsvariant av ”Manboy”. Därefter tunnas publiken ut bakom de mest hängivna dånande fansen längst fram, medan glassköerna längs sidorna i stället växer.

Sedan är hela vägen fram till sista extranumret (”Popular”, föga förvånande) mest en trist raksträcka där inget särskilt hänförande händer.

Stefan Westrin

Mer läsning

Annons