Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Vi är i Heavy Metals hemstad"

/

Två timmar innan den utsatta tiden för spelning, sitter vi några journalister i det lilla pressrummet på Göranssonska arenan och vet varken in eller ut.

Annons

Telefonnätet funkar inte och att hitta på varandra i trängseln är inte det lättaste. Jag väntar tålmodigt för att jag fått ett SMS tidigare från arenachefen att vi ska träffas här kvart i åtta och gå och göra intervjun. Något efter utsatt tid dyker han upp och vi lotsas genom flera låsta dörrar i arenans inre. I en dörr sticker Mattias Jabs huvud fram och den första ögonkontakten med en Skorpion är avklarad. Sedan följer mer väntan.

Alla som träffat Klaus Meine och Rudolf Schenker kommer berätta vilka fantastiskt trevliga människor det är. Otroligt ödmjuka och redan när jag ställer min första fråga, känns det som att sitta ner och prata med gamla vänner, och det är de ju faktiskt också. Klaus och Rudolf har ju varit med mig hela mitt liv.

Ni är i Sandviken, stålstaden nu!

Rudolf Schenker, gitarrist och låtskrivare: Ja! Vi trodde att vi skulle spela utanför Stockholm, och så sa de åt oss att nej! Åk norrut! Längre norrut! Och vi fortsatte norrut och snön blev högre och det blev kallare!

Klaus Meine, sångare: Men det är en underbar plats. Och en fantastisk arena.

R: Ni vet hur man firar jul här! Det är jättefint med lamporna och alla levande ljus! Sa du att det här är stålstaden?

Ja, vi har metall i blodet!

R: Vi är i Heavy Metals hemstad!

Jag ville berätta för er också, att på 60-talet spelade Jimi Hendrix och The Who här. har en stark rocktradition .

R: Verkligen? Här?

Ja, de spelade här, i Stockholm och Göteborg.

K: Men då spelade de utomhus? När byggdes arenan?

Nyligen, 5 år sedan kanske.

Under konserten skriker Klaus “Sandviiiken!!!!” flera gånger och i ”Big City Nights” flimrar stålstadens namn på scenens bildskärm och skapar lite oavsiktlig komik – det är en fantastisk natt, men Big City? Det känns som att Scorpions har förstått att de inte är i Stockholm utan på en speciell, lite annorlunda plats i norr. De bidrar till stadens anrika rocktradition och samtalet kommer in på rockhistorien som de är en del av:

Ni har spelat med nästan alla de största inom hård rock. Vilka var mest imponerande?

R: Led Zeppelin. Ingen diskussion.

K: AC/DC. Vi har spelat tillsammans så många gånger, i början av 80-talet turnerade vi i Amerika ihop och de är fortfarande goda vänner och ett fantastiskt band.

Vad är erat eget bidrag till rockhistorien?

R: Tre saker: Kärlek, fred och rock’n’roll. Kärlek för ”Still Loving You”, fred för ”Wind of Change” och rock’n’roll för ”Rock You Like a Hurricane”. Så det är vad vi lyckades skriva dit i Rock’n’rollens… rockhistoria!

Som ett fan av tysk 70-talsmusik måste jag fråga, hur var det att starta som ett tungt rockband i Tyskland på den tiden, en period man förknippar med progressiv rock och elektroniska band som Kraftwerk?

K: Tro det eller ej! Vi hade samma producent som Kraftwerk, Conny Plank!

R: På den tiden, när Kraftwerk spelade, gick folk därifrån för att det var så tråkigt. Och sedan gjorde de ju låtar som Autobahn och The Model som är fantastiska och de har varit en jättestor influens för band som Depeche Mode. Men på den tiden, på våra spelningar var folk exalterade, på Kraftwerks spelningar stod de och försökte förstå musiken.

K: Men vi försökte skapa en egen nisch och spelade därför mycket utomlands. Vi ville inte vara ”krautrock”, idag är Krautrock kult, men då var det en väldigt respektlös benämning på tyska band. Det betraktades som andra klassens rock

Förklarande not - ”Kraut” ( kål som i surkål) var ett engelskt nedsättande namn på tyskar under och efter andra världskriget). Gävle-Dalas reporter har tidigare under intervjun diskuterat Scorpions första TV-framträdande i början av 70-talet och Rudolf säger att då, precis som nu måste man vara ödmjuk för uppgiften.

K: Jag minns känslan, fjärliar i magen, man undrade: är vi starka nog, är bandet starka nog, är vårat material tillräckligt starkt? Man öppnade liksom upp sig själv och lade ut sitt verk för allmän beskådan och man kunde inte vänta på att få feedback. Det var en fantastisk upplevelse för ett ungt band och vi tog det därifrån och lyckades ju…

Verkligen. Men nu är ni mer bekväma i såna här situationer?

R: Nej, det är samma känsla nu. Man kan aldrig bli bekväm och tänka ”jag har gjort det här i 40 år”, man måste alltid försöka skapa ett momentum, att få folk att omfamna vår filosofi och bli delaktiga.

K: Som den här turnén, att komma till Sverige, vi spelade på Sweden Rock för några år sedan, men vi har inte varit i Stockholm på så länge nu, och i den här delen av skandinavien… Det är en stor show ikväll och har aldrig tappat passionen, spänningen. Och det här är dessutom en avskedsturné…

Men är det verkligen det? Ni har antytt att ni kanske fortsätter.

R: Vi vill sluta turnera, i min ålder, 64 är det väldigt hårt arbete. Man måste hoppa omkring, och…

M: Vi ska ta en paus, men Scorpions splittras inte. Vi har några projekt på gång under nästa år och jag vill bara säga hur mycket jag har uppskattat den här turnén. Det allra roligaste är att vi har sett på så många platser i världen att vi har nått ut till en ny generation av rockfans.

R: Därför är vi inte ett band för det förflutna, vi är ett band för nuet!

Det är för att era senaste album är bra också…

Båda: Tack!

En sista fråga, Love at First Sting var det första album jag ägde (på kassett) och när jag hör Scorpions tänker jag på min barndom. Vilken musik får er att minnas er barndom?

K: Beatles och Stones.

R: Och The Who. Elvis och Little Richard, Elvis för rocklooken, Little Richard för styrkan. Ingen har någonsin varit lika stark som honom.

Det är inte många som faktiskt får träffa sina barndomsidoler. Jag gjorde det igår och hade dessutom otroligt trevligt. Scorpions energi och passion går inte att ta miste på och kommer fram lika mycket i hur de är som personer som i musiken. Scorpions kommer inte turnera igen men jag är väldigt glad över att få minnas dem som de var den här kvällen, på Göranssonska Arenan i min hemstad Sandviken.

Olle Ohlsson

Mer läsning

Annons