Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vilka spelar vad?

/

Med 70 akter på menyn kan Getaway Rock i Gävle framstå som en svårnavigerad musikupplevelse för den oinvigde såväl som för festivalveteranen.

På Gång hjälper dig att få en överblick över de tre dagarnas utbud med en genomgång av vilka artister som spelar, samt en fingervisning om hur de låter.

Annons

Rock: Elgitarr, bas och trummor – musikens heliga treenighet. Rockbegreppet täcker ett brett spektra från flummigt psykedeliskt sväng till taktfasta treackordsövningar. Få artisters sound beskrivs i dessa dagar som renodlad rock, utan prefix, men Crescendolls är en god kandidat.

Punk: Rock med en bokstavsdiagnos. Kaotiskt och lössläppt med en grund i enkelt, men hastigt, instrumenthanterande. Den snabbare och mer aggressiva punkformen kallad hardcore tolkas i modern tappning av Raised Fist.

Heavy metal: Tungt eller snabbt eller både och på en och samma gång. Basen ur vilken dussintals subgenrer myllrar, vilka samtliga spär på endera tyngden eller hastigheten för att bilda sina egna nischer. Klassisk heavy metal sjungs med klar röst och lämnar rikligt med utrymme för gitarrsolon.

Thrash metal: Snabbt, förbannat och skarpt. En tidig extrem hårdrocksyttring som tvingade basister att börja spela med plektrum för att hänga med i tempot. Genren som inledningsvis utgjordes av punkiga frontalattacker har med tiden blivit allt mer tekniskt avancerad, men för dess skull aldrig tappat sin vassa udd.

Alternative metal: Ett paraplybegrepp som innefattar band vars stilar är svåra att koppla samman direkt med etablerade subgenrer. Deftones tog exempelvis sin start inom nu metal, men hämtar mycket inspiration från pop och atmosfärisk rock. Medan Rebel Collective bär drag av Panteras groove och vrede såväl som en lättsam vibb lånad via sydstatsrock.

Industrial metal: En smal stil som växte upp under nittiotalet. Ofta stelbent och pumpande, som Raubtier, men ibland dansant (och pumpande) som i Deathstars fall.

Death metal: Brutalitet i fokus och tyngd i såväl gitarrljud som vokala insatser. Vrålande och gurglande sångtekniker (kollektivt benämnda som growl) karaktäriserar genren, likaså texterna om att dissekera lik på hobbybasis och idka sexuellt umgänge med knivar.

Melodic death metal: Dödsmetall med tydligare anor av traditionell heavy metal. Vilket hörs främst i det mer lättillgängliga gitarrspelet, men även i tendensen att växla röstteknik från growl till skönsång. Färska akter som Sonic Syndicate behåller få kopplingar till den råare föräldragenren, medan Dark Tranquillitys influenser är enkla att följa genom diskografin.

Black metal: Kyligt och intensivt med tydliga, om än sällan publikfriande, melodier och haglande trumspel. Med skrikande och kväkande sång levereras lyrik om getter, krig och Satan. Förvånansvärt ofta i just den ordningen.

Metalcore: En modern blandning mellan melodiös death metal och sentida amerikansk hardcore. Karaktäriseras av våldsamt dansanta, sega partier, kallade breakdowns och bruket av ren sång i refränger – medan skrik färgar verserna.

Meshuggah: Förtjänar sin alldeles egna gren på genreträdet då inget riktigt liknar Umeågruppens matematiskt beräknade vansinnesmangel. Det skulle kunna kallas progressive thrash metal eller teknisk döds med jazzinfluenser bland mycket annat, men inget är riktigt pricksäkert. Meshuggah får det svåra att låta bra, och det nästintill omöjliga att se enkelt ut.

Mer läsning

Annons