Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Visuellt att se Di Leva rocka

/

Annons

Efter att ha haft en turbulent tid i media med personligt strul, en coverplatta som blev totalignorerad och upprättelse med tv-hiten ”Så Mycket Bättre” så landade Gävlesonen rätt med senaste albumet ”Hjärtat Vinner Alltid”. I mitt tycke är det det bästa albumet sedan ”Naked Number One”.

Men öppningen i en fullsatt Gevaliasal är klassiska Själens Krigare.

Bandet är minimalt, en trummis, en keyboardist och en gitarrist.

Underligt nog finns ingen bassist på scenen. Det är en något trevande inledning som följs av nya låtar som ”För Evigt Underbart” med allsång följt av den första sippen ur vattenkannan och Plurainspirerade ”Välkommen Hem”. Det är underhållande att se Di Leva rocka med akustisk gitarr i sin röda kaftan, det är väldigt visuellt.

Efter en rörande fin monolog om mordet på Olof Palme och den chockerande sorgen Sverige drabbades av berättar Di Leva att han satte sig och skrev en låt: ”Vem Ska Jag Tro På”? Vi snackar svensk klassiker här. Men avsaknaden av en basist gör den här versionen till en av de tunnare jag hört genom alla åren jag sett honom live.

Ingen skugga över låtarna eller Di Levas både djupa och humorfyllda mellansnack, men det smärtar mig att säga att det här kompbandet inte tillhör de roligaste han haft under karriären. Eller är basisten akut sjuk? Allra tydligast blir det i ”Dagslända”, det mest Talking Headsfunkiga Di Leva skrivit sedan ”Vi Är Vackra Allihop” 1986.

Vilket potentiellt sväng det finns där som tyvärr aldrig blir verklighet. Man saknar Rockis Ivarsson och Jörgen Cremonese.

Men det här är ändå små gnälliga petitesser från min sida. Som estradör är det inte många som kan mäta sig med Di Leva, hans kontakt med publiken och alla hjärtliga skratt den kontakten framkallar är ändå ett unikum. Att kanske 25–30 minuter av en tvåtimmarsshow utgör prat spelar ingen roll, jag skulle gärna ha hans snack på skiva. Publiken älskar det här.

Allsångsfaktorn är hög i sånger som ”Vad Är Frihet?”, ”Miraklet” och en av svensk pophistorias 20 viktigaste låtar, ”Vi Har Bara Varandra”. Så de nya låtarna varvas med de största hitsen. Här är det synd att Di Leva slutat överraska, att han inte tar in fantastiska, bortglömda guldkorn som ”Magisk Snövit”, ”Blunda Och Se” eller ”Söta Lilla Blomma”.

Så ser man på kvällen ur musikaliskt perspektiv är det här, trots allsång, handklapp och jubel, en mellanspelning. Ser man däremot kvällen ur underhållningsperspektiv vad gäller Di Levas dialoger är det oslagbart i värme, humor och eftertänksamhet.

Vi ska vara stolta över att en av Sveriges mest originella artister härstammar från Gävle.

Mer läsning

Annons