Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Wells pianofingrar förhäxade

/

Det fina med ”Wells i parken” är att det är en opretentiös föreställning. Robert Wells, i mindre skala, tillbaka i folkparkerna som kapellmästare, en nostalgitripp till åren med Jerry Williams och Charlie Norman.

Annons

Den lägre ambitionen blir också problemet, eftersom det känns lite lågbudget och ... oshowigt. Men i kväll väljer jag, för en gångs skull, hellre att fria än att fälla.

Tillsammans med musiker från Rhapsody in Rock lirar Wells boogie, en enda lång hyllning till 40-talsmusiken. Men det är inte bara boogie, utan även lite gospelkänsla och, i extranumret, AC/DC.

Man blir förhäxad av att följa hur Robert Wells händer flyger över tangenterna. A handful of keys, är undertiteln, och han berättar att anledningen är pianots 300-års jubileum.

Bäst är The Vocalettes, tjejtrion som gör Andrews sisters. Fram till deras entré kändes föreställningen något gubbig, en gubbalans som de återställde.

Gubbighet för mig naturligt vidare till Lennie Norman. Ett tag var han lite väl sliskig-gubbe-typen, men de senaste gångerna som jag har sett honom, har han mer börjat kliva in på mysfarbror-territoriet. Gästartist är Mikael Rickfors, och Norman berättar roligt om hur de två föddes samma dag, på samma sjukhus, och hur tråkigt han hade där medan han låg och väntade på att Rickfors skulle behaga komma ut.

Mikael Rickfors gör bland annat ”When a man loves a woman”, och han gör den med, kan man säga, större värdighet än vad han gjorde sin ”Melodifestivalen”-låt.

Folkparken var inte direkt fullpackad, men de som var där verkade nöjd med sin afton. Kanske inte ett minne för livet, om än för stunden trevligt.

Mer läsning

Annons