Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Whitney Houston

/

Annons

Efter att ha hört ”I didn’t know my own strength” på Whitney Houstons comebackalbum slutar jag att lura mig själv. Jag tror mig vara bättre än att gå på myten om att en konstnär/artist måste lida för att få autenticitet, men för mig har Whitney Houston förädlats under åren i hennes privata helvete, från tjejen som gjorde film med Kevin Costner till kvinnan som gått igenom mörkret – ett mörker som liksom fastnat på hennes röst. Det är ett sunkigt resonemang, jag skäms för det, men för mig har Whitney Houston blivit en intressantare artist.

Vi kan historien om hur hon var en av världens främsta sångerskor. Vi har alla hört hennes ”I will always love you” en gång för mycket. Och vi blev chockade av att se bilderna på henne, utmärglad och borta av droger och ett ohälsosamt äktenskap.

Många hoppades, men få trodde, att Whitney Houston någonsin igen skulle kunna kämpa sig tillbaka.

Hon har tagit hjälp av sådana som R Kelly och Dianne Warren. Den senares bidrag, ”I didn’t know my own strength”, är en vacker rysare.

Annars består skivan av förvånansvärt många klacksparkar, upptempolåtar utan tårar.

Jag har alltid haft en aversion mot perfekta röster, och även om Whitney Houston här, om man får tro expertisen, inte längre har samma omfång, har hennes röst enligt mig blivit bättre. En trötthet finns där.

En samlingsskiva med hennes finaste ballader, men insjungna med hennes nya röst, vore spännande att höra.

Den senaste veckan har jag lyssnat osunt mycket på Candi Statons ”How can I put out the flame (when you keep the fire burning)”. Soul när den är som bäst. Vuxen, sårig, storhjärtad och på riktigt. Några sådana låtar finns på ”I look to you”. Men jag hade önskat fler sådana starka bidrag. I vissa av spåren, de mer dansanta, låter det som om Whitney Houston bara tar ett steg över sina svåra år, som ett kliv över en hemlös på gatan, och fortsätter som om ingenting har hänt. Jag kan förstå att det finns en kommersiell aspekt i det. Men till nästa skiva hoppas jag att Whitney Houston till fullo axlar manteln som vår tids största soulstjärna.

Mer läsning

Annons