Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Wiehe placerar USA mitt i Sverige

/

Annons

The Great American Songbook kallas 1900-talets viktigaste och mest inflytelserika låtar skrivna av artister från USA. De flesta komponerade mellan 1920 och 1950 av bland andra Cole Porter, Irving Berlin och George Gershwin. Så här i mitten av 2010-talet börjar de sångerna så sakta falla i glömska och den Stora amerikanska sångboken 2.0 består mer av kompositioner av Bob Dylan, Bruce Springsteen, Tom Petty, Tom Waits och Leonard Cohen (fast den sistnämnde är född i Kanada).

Många är kallade, få är utvalda. För det är inte lätt att översätta och göra dessa sånger till sin fulla rätt på det svenska språket. Det fina med Mikael Wiehes översättningar som framförs här, är att trots att de är superamerikanska i grunden transformerar han om dem till hemvävt svenska på ett stundtals briljant sätt. Han får till exempel in ord som gammeldans och placerar dem självklart i en svensk kontext om bland annat löneskillnader i Sverige 2015.

Ebba Forsberg har inte bara tolkat Dylan i översättningar av Wiehe utan även Leonard Cohens och nu senast Tom Waits på fina skivan Om jag lämnar dig. Hon blir också en utmärkt kontrast till farbröderna Plura och Wiehe med sina följsamma tolkningar.

Plura, ja, han är Plura och gör liksom Eldkvarn av alla sina sånger, kanske ska det vara så. Ibland hade det varit önskvärt med lite mer variation, men han gör Springsteens The Ghost of Tom Joad (Skuggan av Tom Joad) i en drömsk flytande version som är mycket stark.

Mikael Wiehe är den agitator han alltid varit på scen, men hans småkluriga intelligenta skarpa texter visar också på humor. Tom Pettys Southern Accents blir Det hörs på dialekten och Springsteens Peter Seeger-tolkning av Pay Me The Money Down får här namnet Ro hit med stålarna.

Men det är Mikael Wiehes tolkning av Masters of War (Ni som tjänar på krig), som en ursinnig Bob Dylan skrev 1963, som blir kvällens höjdpunkt. Under några minuter får Wiehe där ur sig all den meningslöshet som följer i krigens spår, och han gör den med en så självklar övertygelse. De långa textsjoken får håren att resa sig på armarna. De är så mitt i prick och att de passerat ett svenskt filter är inget man ens noterar.

I cover-träsket där ute har man idag börjat kalla sig för tribute-band för att få det att låta lite finare. Det här mina vänner är ett hyllningsband med helt egna unika tolkningar på allra högsta nivå. Bra gjort.

Mer läsning

Annons