Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nöjesåret 2008 – vad hände egentligen?

/

Det är summeringsdags.


Men vad hände egentligen under nöjesåret 2008?


Stefan Westrin försöker minnas.

Annons

Ärligt talat.

Jag kommer inte ihåg.

För vem kommer ihåg nu vad som hände mellan januari till april till exempel? Alla dessa årslistor... Tänk om någon skulle göra en undersökning och verkligen räkna hur många popalbum, filmer och böcker som kvalat in från vårsäsongen jämfört med höstutgivningen. Jag tippar att hösten skulle vinna med 8–2. Minnet är nog bra men kort i sådana här sammanhang.

För den sitter fortfarande i cd-spelaren i bilen och ligger fortfarande på vinyltallriken hemma. Det är Håkan Hellströms ”För sent för Edelweiss” som jag älskar. Vanliga dödliga svenskar som gjorde ”bra för att vara svenskt”-album är annars: Markus Krunegård, Detektivbyrån, Frida Hyvönen och Dan Lissvik.

som är väldigt mycket 2008 är förstås detta: Under slutet av sommaren blev jag för en lång tid strandsatt i en övernattningslägenhet på Söder i Stockholm, och under en av de där nätterna fick hela huvudstaden för sig att kollektivt regrediera i någon slags vattenfestivalsnostalgi-yra som kom sig av att deras riktnummer upprepades tre gånger om i datumet 080808. Grannen spelade Kleerups och Titiyos monsterhit ”Longing for Lullabies” genom pappersväggarna om och om igen medan fyrverkerierna exploderade så att det skakade i fönstren. Mer 2008 än Kleerup är det svårt att bli.

2008 gjordes för övrigt av Glasvegas från Skottland, vilket fick till följd att frekvensen av ordet ”hajp” i svensk nöjesrapportering gick upp med ungefär 700 procent. År 2008 tycktes finnas en inyggd funktion i tidningarnas ordbehandlare som blockerade varje försök att skriva om Glasvegas framgångar utan att någonstans ta med ordet ”hajp”. Anglofile popskribenten Andres Lokko påpekade att detta troligen beror på ett automatisk felslut hos svenska rockjournalister, våra hjärnsynapser gör helt enkelt en koppling mellan brittisk rockframgång och ordet ”hajp” på en omedveten sömngångarnivå.

Ingen skulle till exempel få för sig att kalla Fleet Foxes, som också gjorde ett av årets finaste och mest hyllade album, för ”hajp”.

De kommer nämligen från Seattle i USA, och är därmed oberörbara. Ingen bättrade sig för övrigt heller efter Lokkos krönika. Mest tror jag det beror på att det där lilla ordet ser så oemotståndligt roligt ut i tryck.

Hajp.

Hajp-hajp-hajp.

måste väl ha varit Tito Beltran-rättegången. Tänk bara: den oväntade svimningen i rättssalen. Carola Häggkvist i vittnesbåset.

Tillfället då Tito röt åt Tomas Bodström: ”Har du tagit kokain eller vad är det frågan om!?” Obetalbart.

Och efteråt den här obehagliga känslan av att ha gottat sig i djup tragik. Djup men oerhört dramatisk. Det är ju också det som är såpans pudelkärna. Men var det här verkligen i år? Jo jag tror det. Allra tidigast, i början, en hel evighet sedan.

förstås, som slutligen tog över. ”It’s complicated” blev ett accepterat civilstånd. Och för alla typer av arrangörer är det redan omöjligt att tänka sig hur det var att locka folk till arrangemang över huvud taget när man inte kunde lägga upp dem som events på Facebook och sedan räkna skallar.

Det var också på Facebook som otaliga stödgrupper dök upp för att rädda nyhetsankaret Rikard Palm. Först var det visst hans mustasch, och sedan skulle vi rädda hela karln undan förgängelsen på SVT 24. Rikard Palm själv gjorde sitt bästa för att tangera Hipp Hipps komiska ”världsreporter” Morgan Pålsson när han med gråtmild min gick ut i debatten för att försvara sin egen rätt att synas i Prime Time-TV.

2008 var förstås också kulturhuvudstadssatsningens år, där Uje Brandelius från Doktor Kosmos gjorde en propagandasingel som låg i linje med den övriga kampanjen (jag minns bland annat en uppblåsbar rosa bock som fick punka och en hemsida som försökte använda ungefär 6 000 typsnitt samtidigt): det var en monoton syntloop med ett evigt bräkande ”Gää-vle!” över hela anrättningen.

Haha... Vad var grejen med allt det där egentligen?

Obegripligt många människor gick och såg Mamma Mia på bio.

blev så omåttligt folkkär att han nästan omedelbart tvingades ta en time-out. Sedan samlade någon kreativ människa ihop de få Melodifestival- och Parlamentetklipp som fanns att tillgå på en dvd och kallade hela rasket: ”Björn Gustafsson – ett livsverk”.

Och lät Alex Schulman skriva baksidestexten. Själv fattade jag ingenting av det där fenomenet förrän en vanlig novemberkväll när jag satt och kollade de där Parlamentet-klippen på Youtube och nästan började gråta för att jag tyckte det var vackert. Varför vet jag faktiskt inte alls.

minnena komma tillbaka ändå. Några saker som kommer spontant: Nintendo upplöste gravitationen i Wii-spelet Super Mario Galaxy, men Johan Jönsson återbördade den med förnyad kraft i den monumentala dikten ”Efter arbetsschema”.

Christer Sjögren grät ut i finanskraschens spår, men svensk film hann få in ett spetsår anfört av den bildvackra ”Låt den rätte komma in”.

Wall-E var överallt. Vi förlorade en fin jazzpianist i Esbjörn Svensson på sorgligast möjliga vis.

Svensson. Shit vad hon vann våra hjärtan!

Till och med jag åkte och Idol-turistade i Hedesunda.

Mer läsning

Annons