Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nöjeskrönika: Camila Astorga Díaz

Annons

Jag har flyttat. Nu bor jag vid ett litet torg med höga niovåningshus, villor som ser ut att vara insprängda i berget, ett ICA och en liten pizzeria där man får godis medan man väntar på pizzan. Jag bor med en fantastisk person som älskar hiphop mer än jag och då älskar jag hiphop mer än vad jag älskar katter, vetenskap och regnbågar. Vi bor högst upp i ett trevåningshus, utan hiss. När det blåser ute så tjuter det genom postfacket. Jag cyklar varje dag, över och under och längs med motorvägen. Vägarna slingrar sig snirkligt, ibland den här vintern har jag låtit mig luras. När cykeln för många gånger försvunnit i sidled medan jag var på väg framåt så lär jag mig sakta ner. Har lärt mig var guppen är och på vissa partier kan jag cykla det snabbaste jag kan för att få upp farten, släppa händerna från styret, hålla armarna åt sidorna. På vägen till jobbet hinner jag lyssna på exakt tre låtar. Jag väljer dem med omsorg.

Drake släppte sitt mixtape ”If youre reading this its too late” för någon vecka sedan. 17 låtar, 1 timme och 9 minuter. Och även om jag lyssnar varje dag, längs med alla Göteborgs motorvägar, så vet jag fortfarande inte hur jag ska beskriva den. Det svåraste som finns är att sätta ord på en känsla.

Men jag vet detta: Drake är inte rädd för att formulera sig precis som han känner. Sedan känner han så mycket att man lämnas handfallen. Men recensionerna verkar mest vilja fokusera på att han släppte det utan förvarning, att det var ett mixtape, att det är avskalat och inte särskilt pampigt. Jag håller inte med dem. Det är bland det pampigaste jag hört. Och det kom inte direkt som en överraskning.

Vi brukar sitta och prata om hiphop hemma. Det har liksom bara blivit så. Jag och min roomie läser bloggar, tipsar varandra om den senaste länken eller låten till det spektra av artister som vi liksom samlar på. Vi brukar sitta i soffan bredvid varandra och leta artiklar om hiphop. Och Drake gillar vi båda två. På alla bloggar och forum så gissade alla högt och lågt när albumet skulle komma.

Jag hittar en artikel där en uppmärksam journalist sett att Drake twittrat *67. Och allt eftersom faller pusselbitarna på plats för honom. För Drake hade också lagt upp en bild på boxaren Johnny Tapia på instagram, som råkar vara född 13 februari 1967.

Jag läser artikeln högt och vi båda tänker att det måste vara orimligt. Det är den tolfte februari och jag har feber. Går och lägger mig tidigt. Sover konstigt. Drömmer om Drake. Vaknar med ett ryck vid halv fyra på morgonen och som av en slump har han precis släppt sitt album. Och allt jag kan tänka på är när min roomie ska vakna. Hon som älskar Drake mer än de allra flesta. Det var mina längsta fem timmar någonsin.

För riktigt fina upplevelser, som Drakes album, är till för att delas. När hon vaknar stormar jag in i hennes rum med Drakes album på högsta volym. Och den känslan har ingen recensent lyckats fånga.

Mer läsning

Annons