Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nostalgi är härligt och vackert

/
  • Nostalgi. Marcus Öhrn axlar sångarmanteln i Noice, som numera har två av originalmedlemmarna med. Foto: David Holmqvist

Annons

Vi åker tidsmaskin. Och hamnar i en kylig sommarkväll i början av 80-talet och alla sjunger ”du lever bara en gång och den gången är nu” hundra gånger minst och alla är typ 15 år och olyckliga och lyckliga på en och samma gång sådär som det är när man är 15.
Noice är en tidsmaskin. Nygamle trummisen Robet Klasén har svart-och-vitrandiga byxor (fast inte så tajta) och Marcus Öhrn som bara var barnet när det begav sig sjunger vitsminkad i ansiktet och studsar runt i klassiska rockposer och Peo Thyrén är sig rätt lik.
Det är dubbelt.
Å ena sidan sitter de här låtarna (”En kväll i tunnelbanan”, ”I natt é hela stan vår”, ”Jag vill inte va’ (som alla andra)”, ”Bedårande barn av sin tid”, ”Vi rymmer bara du och jag” för att bara nämna några) i vårt gemensamma musikaliska minne (konstigt, jag som knappt minns att jag lyssnat på Noice kan sjunga med) och det är ju skönt nostalgiskt på ett sätt som passar alldeles utmärkt en Cityfestkväll.
Å andra sidan ryser jag lite inombords och tänker att det är mer sorgligt än roligt att höra vuxna människor sjunga om sista dagen i plugget och om att inte komma in på diskotek för att man är för ung. Hallå, det var längesen.
Noice är längesen. Noice är inte ett dugg här och nu.
Och de känns stundtals som partyband av typen spela gamla covers på krogen snarare än rockband.
Men vad fan. Nostalgi är härligt. Och det är vackert på något vis att få sjunga ”du lever bara en gång och den gången är nu” 100 gånger minst.

Mer läsning

Annons