Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nu är jag med igen – det trodde jag inte

Jag var ärligt talat inte så väldigt laddad inför den här finalen. Det kändes som att det skulle bli en transportsträcka fram till en vinst för Eric Saade.

Annons

Och jovisst. Han vann ju.

Men inte var det helt och hållet självklart, inte hela tiden.

När Danny rullade igång klubben där i början så kom man ju ihåg att det också var en rätt bra låt. Och även om jag aldrig kommer att förstå Linda Bengtzing överhurtiga schlager och inte heller Sarah Vargas Lisa Ekdahl-pastisch så var det ju fler av numren som ändå var helt ok att ägna tre minuter av en lördagskväll åt.

Men som vanligt är det ju redovisningen av rösterna som är det verkligt intressanta, och spännande. På förhand hade kvällstidningarna varnat för att svenska folket knappt skulle få nåt att säga till om (och ett tag där verkade det nästan så också, eftersom de som sms:ade fick till svar ett tack för att de röstat på en låt som de inte hade röstat på – allvarligt SVT, har inte den här Melodifestivalomgången varit så full av olika tabbar att ni bör fundera på att plocka bort nån eller några från produktionen?). Utländska jurygrupper fick i år halva makten. Och när rösterna från länder som San Marino, Ukraina, Frankrike och så vidare redovisades var det inte alls sådär sopa-banan-med-konkurrenterna som man gärna hade föreställt sig. Tolvorna gick till Sanna Nielsen och till Linda Bentzing och till Swingfly och Moniker och Danny. Naturligtvis också till Eric Saade.

Men en fingervisning om hur Europa kommer att rösta? Nej, knappast. Det kändes tvärtom rätt splittrat.

Men resultatet blev ändå att såväl jurygrupper som svenska folket fick som de ville (och det är enligt Christer Björkman alldeles väldigt bra det, för det är mycket lättare att åka till eurovisionsfinal med allas stöd i ryggen, som han sa i direktsändningen efter själva finalen, och det var ju inget som vi tappade hakan över direkt).

Nåväl. Nu är det i alla fall klart och även om jag förra året tyckte att vi kunde skita i Europa och tänka att vi hade haft en festlig tid på hemmaplan och det var bra med det, så är jag faktiskt rätt nyfiken på att se hur det går för manboyen Saade i Düsseldorf i vår.

Sedär. Det trodde jag inte.

Mer läsning

Annons