Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Organiserade tiggare – så sprider de skräck!

/

Annons

Mycket snack om tiggare nu, om de är organiserade och så.

Ändå är det väl inte mycket att snacka om, eller hur?

Klart de är organiserade.

Välorganiserade till och med.

Alltihop är godkänt från högre ort, sanktionerat och klart, amen på det.

De var ganska få från början men de blev fler och fler och plötsligt dyker de upp överallt. 

Det är något hotfullt över hela tiggarsituationen, rena terrorn.

Nej.

Jag drar mig inte för att kalla dem hotfulla. Jag har hört flera berätta om att de blivit hotade och jag har faktiskt också själv utsatts för både hot och trakasserier.

Känslan att de har nåt fuffens för sig, att de döljer något för oss andra, är påtaglig när man ser dem på gatorna. Det är som om de är på både lömsk och desperat jakt efter personer att slå till mot. På jakt efter lämpliga offer.

De viskar till varandra, så vi vanliga dödliga inte ska höra vad de säger, som om de är på väg att sätta otäcka planer i verket.

Att folk blir rädda kan man förstå. 

Många av tiggarna, för att inte säga de flesta, ser också hemska ut. Bleka, hålögda, insjunkna kinder, sjaskiga kläder.

Man vill ju inte möta en sån person på en mörk gata en sen kväll om man säger så.

Frågan är vad skötsamma hederliga skattebetalare, samhällsbärande medborgare, vi som byggde landet-folket, ska göra åt de här i regel ljusskygga individerna.

Spärra in dem?

Jaga iväg dem?

Ringa polisen är knappast någon idé.

Hur det brukar sluta?

Man ger med sig, ger dem vad de vill ha, lägger nåt i deras utsträckta händer eller korgar där de samlar ihop sina byten.

Att inte göra det kan ju få konsekvenser som man inte har en aning om.

Det hotet är liksom själva affärsidén – om det är rätt term i sammanhanget.

Det finns mig veterligen bara ett sätt att slippa undan.

Man måste låtsas att man inte är hemma, dra ner gardiner och släcka lamporna, inte öppna dörren när de ringer på med sina kloliknande, spretande fingrar.

Då slipper man utsättas för deras hemska utpressningsförsök och hotelser: Bus eller godis?

Man tar sig för pannan, förbereder middagen på sin fyratusenkronors Morberg-skärbräda och undrar med en tung suck:

Vart är det här landet på väg egentligen?

Till sist, en varning: 

Krönikan kan innehålla spår av ironi och kan vara skadlig för folk som är känsliga för sådant eller helt saknar humor. 

Även personer med förutfattade meningar och fördomar bör vara aktsamma då innehållet i texten skulle kunna uppfattas som satiriskt.

Mer läsning

Annons