Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

På jakt efter oväsen

Jag ska berätta för er om en gång för längesedan, när jag kom till en mycket djup insikt. Den kanske inte förändrade mitt liv.

Annons

Den förändrade nog inte heller mitt sätt att lyssna på musik. Men den förändrade högstanivån på den musik jag valde att lyssna på. Det blev en större njutning än tidigare. Högre toppar helt enkelt.

Vi var hemma hos min kompis pappa, som inte var hemma. Det var sent på natten och vinylsamlingen hade åkt fram och blivit centrum för vår uppmärksamhet. Talking Heads spelades, tror jag. Kanske en del annat också. Men i stället för att bara spela säkra kort chansade värden genom att slänga in en låt som ännu var okänd för oss andra. Det var första gången jag hörde det underbara ljudet av en alldeles perfekt distad gitarr. Solot i ”Teenage Kicks”. Såld på en gång, förstås.

Gitarrbaserad musik har alltid legat mig varmt om hjärtat, men frågan är om det ändå inte hände någonting den där natten för fem år sedan. Det var första gången jag hörde en så vass och genomträngande ton från en gitarr. Sedan dess har jag bara lärt mig att acceptera faktum: jag blir galen av lycka när jag hör detta fantastiska oväsen. Conny Nimmersjös och Johnny Essings samspel på de fyra första bob hund-skivorna, Jimmy Pages galet högljudda intro i ”Boogie Chillun” från ”How the west was won” och Pete Townshends brölande i ”Young man blues” från Live at Leeds. För att nämna några och för att ni ska få en bild av detta köttiga, stora ljud i ljudets finaste form.

Men det är skillnad på oljud och oljud. Jag menar inga hårdrocksgitarrer, som Iron Maiden och andra åttiotalsband använde sig av. Okej, hårdrocksdist kan gå an om det är bröderna Young eller Ace Frehley vi talar om. Men annars är det snarare rå, punkig och framför allt arg dist på hög volym som är kärnan i den bästa musiken som finns att höra. Som MC5, bob hund, stundtals Joakim Thåström och tidiga kent var mästare på. Primitivt och desperat, utan onödiga konstigheter, men med desto mera glöd.

Kontrollerat, på gränsen till okontrollerat, oväsen bestående av skrikande gitarrer, gärna en skrikande sångare, snabba och diskanta trummor blandade med en fast basgitarr är den ultimata kombinationen. Skillnaden mellan vackert, njutbart oväsen och oväsen i dess klassiska bemärkelse är ibland svår att dra. Och självklart individuell. Att något för mig kan låta som ljuv musik men samtidigt låta som en fabrik eller ett flygplan för andra gör det nästan bara ännu mer fantastiskt.

Pröva att ge oljudet en chans. Kanske blir du också frälst en dag.

Magnus Mjöhagen

Bäst just nu:
Lykke Li
Edward Sharpe & The Magnetic Zeros
Glasvegas – ”Euphoria, take my hand”

Mer läsning

Annons